Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

För några dagar sen när jag pratade med en annan bipolär kvinna, kom vi överens om att hon ska fungera som bipolär mentor åt mig. En av sakerna vi kom fram till att jag ska göra är att återigen börja skriva ner några saker om dagen som jag är a) tacksam för, b) nöjd med om mig själv och så småningom c) sånt jag vill/tänker åstadkomma.

Så efter att ha haft en överansträngd axel i över en vecka (den är fortfarande inte bra, men nu kan jag iaf skriva ordentligt) så är det nu dags att börja 🙂

bird_row[column_half]

Saker jag är tacksam för

  • Att jag fick tipset om att äta både ipren och alvedon för värken i axeln. Det gjorde verkligen skillnad, och är troligen en av orsakerna till att det håller på att bli bättre. Jag fullständigt avskyr att leva med värk, så det är så otroligt skönt när det släpper. Nu är det inte helt bra än, men sååå mycket bättre än för några dagar sen. Så tack, E, för tipset! <3
  • Att jag håller på att skramla ihop en mängd bra människor att ha omkring mig. Jag har mitt boendestöd, jag har nu min bipolära mentor, jag träffade en bra läkare igår, jag har ansökt om en god man (vem det blir eller hur trevlig/förstående/whatever den är vet man ju inte än, men själva grejen), jag har en bra handläggare på soc – som iofs ska bytas om nån vecka, men jag hoppas att den nya är lika bra.
  • Att jag redan tycker (efter två dagar) att mitt allmäntillstånd när det gäller mående har förbättrats genom att dubbla dosen av Lamotrigin. Jag vet att det troligen är tänkt att ta längre tid än så, men jag brukar reagera väldigt snabbt på mediciner. Jag tänkte senast idag att jag är lite orolig över huruvida ett mer stabilt mående kan utvecklas till ett hypomaniskt skov, eftersom det är så mycket bättre än jag har mått på väldigt, väldigt länge… men det återstår att se, och kanske är det så att det är tänkt att man ska må så bra och att jag har mått peck i hela mitt liv, helt i onödan.

[/column_half][column_half_last]

Saker jag är nöjd med

  • Att jag börjat knarka äpplen. Det har inte tagit bort mitt sockerberoende helt, men det hjälper till. Jag har dessutom nått vissa insikter, framför allt om sånt som att jag skiter bättre (mängder med äppelskal) på äpplen än jag gör på glass och choklad. Dessutom så blir det ingen sockerkoma när jag äter äpplen som det blir när jag äter glass och choklad. För vem som helst är det här säkert självklara saker, men för mig är det en liten aha-upplevelse. Nu är det min förhoppning att jag ska lyckas lära min hjärna att tänka på att jag hellre skiter äppelskal än hamnar i sockerkoma.
  • Jag är extremt nöjd med omställningen av mediciner (so far). Jag hoppas verkligen att det kommer att bli bra. Att Lamotriginet kommer att stabilisera mitt mående, och att jag kan dra ner på Venlafaxinet så mycket att jag kanske kan sluta med den utan att gå in i en djup depression igen. Venlafaxin är ju det som byggt på mitt sockermissbruk så oerhört och det vore skönt att bli av med.
  • Att jag gått från att röka tobak till att röka e-cigg. Att jag efter över 20 år som storrökare (på riktigt) över en natt lyckades sluta med det och tycka att e-cigg är det bästa som har hänt mig. Visst, jag kan fortfarande röka tobak nån gång ibland och tycka att det är gott… men det är egentligen rätt bortkastat, för jag behöver det inte och efteråt luktar jag illa. Det finns så många fördelar med e-cigg så det är knappt man tror det är sant. Plus att jag inte fattar hur jag hade råd att vara storrökare på socialbidrag. Helt otroligt.

[/column_half_last]

 

gratitude

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet