Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag fattar inte hur jag bär mig åt. Det är verkligen allt eller inget i mitt liv. Jag har gått från åratal av passivitet och oförmåga att få saker och ting gjort, oavsett vad det handlar om, till att helt plötsligt bestämma mig för att livet måste se annorlunda ut, och sedan helt plötsligt ha hur mycket som helst att göra. Och allt är dessutom roligt.

Man behöver inte bekymra sig om att det skulle vara inledningen till någon hypomani, för det är inte det detta handlar om. Det handlar snarare om att helt plötsligt snubbla över ett sätt att existera och vara som faktiskt ger mig något. Det ger mig perspektiv, det ger mig mening, det ger mig utmaningar.

Det jag gör just nu, som får mig att känna mig tillfredsställd och nöjd, är detta:

Mina bloggar.
Den här, Sockermissbrukaren.se, Kultural.se, Exhibit.nu samt Eye C : SMP Podcast. Jag har många saker att berätta om, och förr när jag haft flera bloggar har det känts mest jobbigt efter ett tag. Just nu känns det mest bra – det kanske inte kommer att bli fullt lika intensivt på alla hela tiden, men ändå. Min tanke och min förhoppning är att det ska bli minst ett inlägg i veckan på alla förutom fotobloggen, där jag hoppas kunna fortsätta publicera åtminstone ett par, tre inlägg i veckan. Podden är tänkt att ha ett avsnitt i veckan.

Men det mest intressanta av allt just nu, som får mig att känna mig både tillfredsställd, nöjd – och faktiskt på något sätt viktig, är ett nyss uppstartat fotoprojekt. Och med nyss uppstartat menar jag verkligen nyss uppstartat. Det var inte ens planerat – eller jo, tanken har funnits länge, länge, men nu blev det lite hastigt och lustigt.

Projektet handlar om kärlek mellan två personer där den ena eller båda parterna har en synlig funktionsnedsättning. Och med kärlek menar jag både rent känslomässig, men också fysisk. Som min tanke ser ut just nu ska projektet ställa frågor som exempelvis; är det ok att personer med funktionsnedsättning visar kärlek offentligt? Fysiskt, alltså. Att kramas, pussas, hålla handen och så vidare, offentligt. Jag skrev ett blogginlägg på Kultural.se om det tidigare, efter publiceringen av de första fotografierna i projektet. Visste ni att det finns folk som äcklas av att se kärlek mellan två personer där en har synliga funktionsnedsättningar?

Jag tror inte att jag med ord kan beskriva vilken skillnad det är på mitt liv för bara några veckor sen, och just precis nu. För första gången på åratal och åratal igen känner jag mig behövd. Jag har ett sammanhang att verka i, där jag tror att jag kan göra ganska stor nytta faktiskt. Och faktum är att jag för första gången (kan till och med vara någonsin) inte bryr mig nämnvärt om den lilla negativa respons som uppstått. Jag kommer troligtvis att blogga om den saken också – fast på en annan av bloggarna.

Känner jag mig stabil i allt detta?

Jo, vars. Hyfsat, faktiskt. Mitt liv är i sig inte stabilt, eftersom det är så många delar som ännu inte är och fungerar som jag vill. Men jag, personligen, känner mig rätt ok. Min terapeut skulle säkert säga att jag låter bli att känna genom att dra igång projekt där jag får intellektualisera i stället för, och det kan det säkert ligga något i. Men det får vara så. Han ska ju ändå sluta – vilket, inser jag när jag skriver det, inte alls är någon ursäkt för att återgå till att förtränga känslor och problematisera och intellektualisera i stället.

Det jag behöver göra nu är att hitta samarbetspartners och sätt att ha råd att driva projektet vidare. Det finns vissa saker jag behöver för att kunna göra det – i det mest akuta uppstartsläget handlar det om framför allt bensin så att jag kan åka till Uppsala för att fotografera mera och dessutom planera, samt programvara (prenumeration) från Adobe (hela CC-paketet, cirka 600 spänn i månaden).

Jag vet inte vart allt det här kommer att landa. Just nu känner jag mig oerhört taggad och jag hoppas att jag fortsätter så och klarar av att genomföra hela det här projektet. Jag ser gärna att det blir stort och flådigt. Men för bara ett par månader sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle ha den här känslan i kroppen. Helt jävla otroligt.

 

Arkiv
Translate