Om mig

Jag fick min diagnos när jag var 36 år gammal. Då hade jag gått obehandlad i många, många år – ända sen jag var tonåring. Min bipolära sjukdom bröt troligtvis ut när jag var runt 18 år gammal.

Det är vanligt att tro att bipolär sjukdom är något man aldrig blir frisk ifrån. Det kanske man inte blir, heller. Däremot kan man lära sig varför man har den, och det är ytterst personligt, och dessutom lära sig hantera den. För min del har jag utvecklat den här sjukdomen på grund av barndomstrauma som ställt till det en hel del i skallen på mig. Mitt sätt att hantera min sjukdom har varit att djupdyka in i mig själv, att reda ut allt skräp jag burit på, tvingat mig själv att av-lära mig så många destruktiva tankemönster som möjligt av de jag hittat, och hittat nya, mer konstruktiva mönster och beteenden att lära mig i stället.

Det har varit smärtsamt bortom alla beskrivningar, men värt det.

Den här bloggen innehåller det mesta jag varit med om sedan jag fick min diagnos 2012. Det är upp och ner (mest ner), och inte särskilt kul läsning. Men jag tycker att det är viktigt att det finns, eftersom jag trots allt inte är ensam om att leva med en svår diagnos. Det känns viktigt att dela, så att alla ni andra därute vet att ni inte är ensamma.