Med bråkande dygnsrytm – jag och min dygnsrytm är inte överens. Vi är oftast inte överens i normala fall, men de senaste tio dagarna eller så, har det varit fullständig jävla katastrof. Fi satans jävla helvetes skit, vad drygt det har varit. Jag har gjort fyra brutala sömnkullerbyttor inom loppet av en vecka – det vill säga; varit vaken 22 – 26 timmar, sovit 10 – 12 timmar. Lägg denna process efter varandra fyra gånger, så är man rätt mör till slut.
Jag är det, i alla fall. Det tar minst lika lång tid att återhämta mig efter en sån här vurpa, som det tar att ta sig igenom den. Det är uppenbart att jag inte är tjugo längre, liksom.
#facepalm
Det börjar i princip alltid ganska oskyldigt. Min dygnsrytm är ju nästan diametralt motsatt till de flestas – jag går och lägger mig när de flesta börjar kliva upp på morgonen. Ibland händer det att klockan tickar på utan att jag märker det, och så tänker jag att äsch.. jag är vaken så länge jag orkar, och så vrider vi lite sakteliga på dygnet så att vi kan ligga ”rätt” under åtminstone ett par dagar.
Den här gången började det ungefär så, och jag tänkte att jag skulle passa på att göra lite saker som väsnas (sätta upp grejer på väggarna efter renovering hemma). Det slutade med att jag vridit dygnet över ett helt varv, och därefter var det kört. Efter det kom kroppen och skallen överens om att det är 24h-dygn vi kör nu, och de var helt med på noterna. Jag hade inte ett skit att säga till om, utan det var liksom bara att hänga med i svängarna.
Förutom, förstås, att jag blev tröttare och tröttare för varje vakenperiod jag passerade.
När det här har börjat rulla är det i princip omöjligt att stoppa processen. För den som inte upplevt det kan det nog vara svårt att förstå, men alltså.. det här är ett problem. Kunde jag välja skulle jag inte välja att ha det såhär.
Jag tror att det här har två olika anledningar.
Den första är – jag har trots allt en bipolär diagnos, och även om jag tycker att jag på det stora hela har den under kontroll, så finns den ju där. Jag har haft sömnstörningar på ett eller annat sätt ända sen jag var tonåring. Sen jag var drygt tjugo, har det varit mer eller mindre ett problem.
Den andra anledningen är – Tamofixen. Tamofixen är den hormonhämmande medicin jag äter för att förhindra bröstcancern att komma tillbaka. Just det här specifika mönstret som min dygnsrytm har, uppstod efter jag började äta just Tamofixen, så det känns rimligt att det har någon slags inverkan.
Dock.
Jag har ägnat lite tid åt att fundera på saken, och ett av problemen är att jag upplever att jag tappar kontrollen. Jag är ett kontrollfreak och gillar inte alls känslan av att tappa kontrollen. Det här har varit lite till och från i flera månader, och just precis nu verkar den känslan ha tagit över.
Alltså.
Alltså blir det viktigt att vidta åtgärder för att återta kontrollen. Medvetet och målinriktat, så är det bara (hoppas jag). Jag har till exempel bestämt att jag ska lägga mig senast klockan fem på morgonen. Det kan låta knäppt för den som inte är jag, men hellre att jag lägger mig fem på morgonen, än inte alls. Jag behöver ju liksom sova.
För tro mig när jag säger det; den här problematiken är fan inte lätt att hantera. Som den ser ut just nu, är det ungefär två år sen det började. Att jag har en snedvriden dygnsrytm – så har det varit i åratal, jag minns inte ens hur länge. Innan dess klarade jag fortfarande att komma upp på morgonen, men inte att ta mig i säng i tid – jag var dock betydligt yngre då.
Men eftersom jag är envis som en jävla gnu, har jag mer eller mindre bestämt mig för att jag ska klara det här själv. På ett eller annat vis SKA det gå. Jag vet inte riktigt hur, men jag behöver hitta en strategi och en mental inställning som är hållbar, även när jag märker att det börjar röra på sig.
Fast jag retar mig på att jag inte har någon kontroll på det här. Vanligt folk verkar ju kunna följa någon slags normal dygnsrytm – varför kan inte jag det? Varför är just min kropp så envis med att vilja ha det på det här sättet? Och varför kan jag inte kontrollera det?
För att om jag hade kontroll på det, vore det inte ett problem. Och det är ju det som är problemet. Jag har inte kontroll, och det är ett problem.
Det är åratal sen jag tyckte att mitt liv påverkades av min bipolära diagnos i någon högre grad. Det skulle verkligen suga om jag skulle hamna där igen, så det här kommer att ha hög prioritet för mig.