Efter stressen

Den här hösten har varit rolig. Jobbig, men rolig. Rolig för att jag har återuppväckt mitt intresse för fotografi, jobbig för att jag har utsatt mig för mer stress än vad som är bra för mig. Normalt sett undviker jag stress så långt det är möjligt, men såsom hösten utvecklade sig, blev det mer eller mindre nödvändigt att ta sig igenom ett visst mått av stress.

Just nu sitter jag här, natten mellan måndag och tisdag, och försöker ta igen mig efter det sista jag tog på mig att göra, vilket var att delta på en julmarknad i stan där jag växte upp. Jag var där i söndags, trots att både kroppen och skallen skrek och vrålade att jag inte skulle åka dit. Men det gjorde jag, trots mina egna protester – och jag hade faktiskt rätt trevligt, även om det också var jobbigt att inte ha lyssnat på mig själv.

Det lustiga just nu är att jag inte har gjort ett endaste skvatt sedan jag vaknade, utöver det allra mest basic. Varit ute med hunden, ätit, hinkat te, varit ute med hunden igen, och dessutom tittat på ett flertal avsnitt av House. Men sedan jag kom in med hunden för en stund sen, kliar det i hela kroppen efter något att göra. Jag har diskat och skurat av spisen, och känner att det egentligen inte räcker.

Vilket såklart rimmar rätt illa med att jag är så trött att jag smäller av. #facepalm

Det bådar däremot gott för den närmaste framtiden. När jag har lyckats ta igen mig efter alla extrema kullerbyttor min dygnsrytm har gjort de senaste två, tre veckorna, så tror och hoppas jag att jag kanske får lite fart i arslet och tar mig för saker. Det finns jättemycket som behöver bli gjort, så har jag lust, ambition, energi, vilja osv, så kan jag hålla mig sysselsatt rätt länge av bara basic-grejer här hemma.

Det finns mycket att lära sig på den här hösten. Till exempel att jag kanske, kanske, klarar lite mer stress än innan. Och med lite menar jag någon tusendels millimeter. Jag har också lärt mig (igen!) att jag absolut, nödvändigtvis måste lyssna på mig själv när både kroppen och skallen säger nej. Dessutom har jag lärt mig att jag inte ska splittra mig så mycket, utan fokusera på de saker där jag är som allra bäst.

Och det är (bland annat) när jag är som tröttast, mest sliten osv, som jag tvivlar som allra mest på mig själv, min förmåga (oavsett vad det gäller), och så blir allting bara jobbigt i stället för att faktiskt vara rätt trevligt. Jag har ju liksom blivit lite bortskämd med att tycka att livet är ganska ok, så det är trist när jag själv är den som klantar mig och hamnar i lite mer negativa tankemönster, även om jag vet att det är tillfälligt.

Vis av erfarenhet vet jag att det kommer att ta mig minst en vecka innan jag känner mig någotsånär återhämtad. Det blir så, numer, när min dygnsrytm rullat runt så många varv på så kort tid som den gjort de senaste veckorna. Men jag vet å andra sidan att när jag är back in business kommer jag förhoppningsvis att bli lite mer effektiv, och kommer att ta mig igenom allt som behöver göras i någon slags vettig takt.

Dock är jag inte där riktigt än, så för all del – ytterligare ett avsnitt av House känns rimligt.