En av nackdelarna med att vara stressintolerant, är att – well, man blir lätt överdrivet påverkad av extremt lite stress, och så blir det mesta väldigt jobbigt. Där är jag nu – och det är inte ens av jobbiga eller tråkiga saker, utan av att ha varit (och ska vara) social. Det är en stor, fet, fläskig #facepalm på det.
Jag har börjat fotografera igen, ofta och mycket. Det är nämligen så att jag håller en fotokurs på ABF nu under hösten. Hysteriskt, fantastiskt jävla askul. Det är så kul att jag och mina kursdeltagare vill ha en fortsättningskurs i vår. Den kommer att bli av, med innehåll porträttfotografi.
Så. Jävla. Kul.
Men det var länge sen jag fotograferade porträtt, och jag villhöver ha nya sådana för att kunna göra ett bra kursmaterial till den kursen. Alltså slängde jag ut en fråga på Facebook, om jag har några vänner/bekanta som kan tänka sig att stå modell.
Och jag fick respons. Inte hur många som helst, men tillräckligt många för att det skulle bli intensivt under några dagar, och jag har några fotograferingar till framför mig.
Det är alltså fotograferingarnas fel att jag är helt jävla slut. Jag är slut i både kroppen och skallen – helt jävla slut.
Men inte för att det har varit psykiskt jobbigt. Tvärtom – det var länge sen jag hade såhär roligt. Jag får ut enormt mycket av det, på alla sätt och vis.
Mitt problem.. näh, mina problem, är att jag blir så väldigt överväldigad. Dels blir jag stressad på förhand – inte skynda-skynda-stressad, utan mer som i.. Det är enormt påfrestande att ha någonting att förhålla sig till, en tid att passa, vetskapen om att jag ska iväg någonstans, och vad jag behöver hinna med innan dess.
Bara det i sig kräver absurda mängder energi. Att förhålla mig till något, hur trevligt det än är. Och efteråt är jag helt utslagen. Nu har jag och min hund varit ute på äventyr flera dagar på raken, med bara en dags vila mitt i.
Och jag blir så oerhört överväldigad. Av stressen innan, och intrycken under tiden. De liksom bara väller in, och jag hinner inte riktigt med att sortera.
I söndags var det fotokurstillfälle, och jag var helt slut redan då. Idag, måndag (rent tekniskt är det tisdag, men klockan är än så länge bara 01.02 och jag har inte lagt mig, såååå..), har jag ägnat åt att knappt orka lyfta arslet från stolen. Jag är så trött att det känns som att jag har feber. Jag har naturligtvis ingen feber, men det känns som det.
Det är tur att det är värt all den här interna stressen och tröttheten efteråt. För det är värt det. Så in i helvete värt det faktiskt. Att hålla den här fotokursen är bland det bästa jag gjort för mig själv på många år. Att börja fotografera själv igen, och att göra de här porträttfotograferingarna – så jävla värt det.
Och faktum är att jag hoppas att jag ska kunna vänja mig vid att vara mer aktiv än jag varit i många, många år. Jag har ju liksom tankar, idéer och planer för mitt liv, fast att jag är medelålders. 😀 Ska jag lyckas förverkliga dem, måste jag lära mig att hantera sånt här.
Men. Babysteps.
#egenarbetsträning