Ur stressperspektiv har de senaste två dagarna varit fullständigt jävla vidriga. Jag upphör aldrig att förvånas över hur absurt låg stresstolerans jag har, och hur oerhört lite det krävs för att jag ska falla sönder och samman.
I söndags var det kurstillfälle för den fotokurs jag håller under hösten. Jag var nervös innan kursen startade för en dryg vecka sedan, men det är vansinnigt roligt att ha intresserade och engagerade deltagare som tar sig an det jag satt ihop åt dem, med nyfikenhet och vilja att utvecklas.
Det som varit och är lite smådrygt (vilket är det enda med hela kursen som är lite smådrygt) är att det är en gång i veckan och att tidpunkten ligger mitt på dagen när jag normalt sett sover.
Så jag var lite småstressad över det redan i fredags; att jag behövde få sömnen i ordning tillräckligt för att komma upp och orka vara en fungerande kursledare under ett par timmar under söndagen. Det är en rätt stor grej för mig, och som sagt var.. jag har ingen stresstolerans kvar.
Det i sig hade funkat, om jag inte hade fått en tid för mammografi nästa vecka – strax efter åtta på morgonen. Det är bland de sämsta möjliga tider för mig, så jag ringde igår för att boka om tiden till något som funkar bättre.
Varpå jag fick en tid idag.
Missförstå mig rätt. Det är bra att det blir av, och finns det en tid så snabbt så är det givetvis skitbra att hugga den. Då behöver jag inte gå och fundera över det förrän nästa höst.
Men alltså. På ett sätt förbannar jag mig själv för min klantighet. Jag känner ju mig själv – jag hade behövt ha hela veckan på mig att återhämta mig efter söndagens fotografiska äventyr.
Det är alltså inte den fysiska skynda-skynda-stressen jag påverkas såhär av. Jag fixar inte den heller, men det här är värre. Jag klarar inte att förhålla mig till tider och att jag måste iväg, i alltför stor utsträckning. Faktum är att jag är väldigt begränsad där.
Det är två dagar där jag inte har stått på yogamattan, för att jag varit så stressad.
Så hur tusan hanterar man sånt här?
Jag gör det på framför allt två sätt. Bland annat tillåter jag mig själv att vara stressad – och att vara ok med att till exempel inte stå på yogamattan. Vissa gånger är det schysstare mot sig själv att låta bli, än att tvinga sig att göra saker när man vet att det inte känns bra.
Mitt andra sätt är – fast det styr jag inte över själv, att umgås med min katt. Min katt är tolv år gammal, och hon är utöver att vara en helt vanlig katt, också min familiaris (tänk; häxkatt). Hon fungerar som min stress-absorberare. Det var väldigt tydligt under perioden jag gick på strålning, och brände ut mig (all pun intended) efter alla behandlingar under flera månader. När jag satt och var superstressad, kom hon och krävde att få ligga på eller under min stickade poncho jag hade på mig varje dag, och sen låg hon där och spann, och vi gosade. Länge. Varje dag i flera, flera veckor.
När hon tyckte att min stressnivå var bättre, slutade hon upp med det där. Hon är inte en katt som i normala fall vill gosa på nära håll – hon håller sig på en armlängds avstånd, ungefär.
Men igår låg hon på min stickade poncho, i min famn, drygt två timmar i sträck. Och spann. Och var sådär varm och mysig som bara en katt kan.
Min familiaris.
Jag har världens bästa katt. Så är det bara. Och jag menar det verkligen när jag säger att hon är min familiaris. Hon är väldigt öppen för kommunikation när hon tycker att det behövs. Men hon är också i långa perioder, en helt vanlig katt.
Dock är jag fullständigt utslagen efter den här stresstoppen. Det är tur att jag har flera dagar på mig att återhämta mig innan det är dags för nästa kurstillfälle.
Självrespekt, hänsyn till sig själv, och att älska sig själv lite extra och vara schysst mot sig själv är nog mitt bästa tips när den där överdrivna stressen slår till.