Att känna sig lyckad

Jag har ju kommit såpass långt att jag på det stora hela känner mig relativt frisk. Åtminstone när det kommer till måendet och hur jag tror att andra uppfattar mig. Men allt har ju en baksida, och min är hur jag fungerar i fråga om energi och förmågan att få arslet ur vagnen och göra saker.

Jag tror inte att det beror på att jag är lat. Eller ens nödvändigtvis bekväm – jo, lite, men inte bara. 😀

Till största delen beror det på att jag upplever att jag har väldigt låg energi. Jag prioriterar annorlunda, ganska ofta.

.. och förlåt, jag kanske ska berätta vad allt handlar om.

Till att börja med inbillar jag mig att jag framstår som tillräckligt frisk för att vara ”normal” när det gäller sånt som att ta hand om mitt hem. Sånt där som folk gör, liksom. Dammsuga, torka golven, skura köket och badrummet regelbundet, damma, hålla köksbänken tom på onödiga prylar…

Jag gör inte det. Inte tillräckligt ofta för att det ska vara rutin, eller för att framstå som ”normal” i normala människors ögon.

Och jag retar mig på det där med ”normala människors ögon”. Jag jämför mig konstant med dem, trots att jag vet att jag inte är en av dem. Inte i det sammanhanget, i alla fall. Jag har vänner utan psykiska diagnoser som lever normala liv med jobb, familj och så vidare, som ändå har hem som är mer välstädade och fräscha än mitt. Och här sitter jag, och fattar inte hur de får till det.

Jag har både hund och katt, och det kan exempelvis gå långt mellan dammsugningarna, trots att det ligger drivor med päls i hela lägenheten, min säng är begravd i päls och sand, det finns långa, svarta hårstrån i stekpannan, när jag torkar mig på dass.. ni som har djur vet förmodligen precis vad jag menar. Men det kan gå riktigt långt innan jag smäller av och faktiskt gör något åt det.

Idag dammsög jag hela lägenheten och torkade golven. Jag dammsög senast tidigare i veckan, fast då bara sovrummet och hallen. Men idag lyckades jag göra alltihop, och jag är så jävla nöjd så ni anar inte. Jag känner mig jätteduktig!

.. men en normal, frisk människa – jag tror inte att de förstår vilket projekt det är, hur jävla drygt det är att gå runt i all denna päls och veta att man borde, men får sig inte till att faktiskt göra det – och sen, till slut – göra det.

Just för ögonblicket känner jag mig nästan normal i det avseendet.

Men å andra sidan; det kan förstås bero på att vi befinner oss i slutet på sommaren och min hjärna börjar fungera som den ska igen. Det brukar ge mig energi och väldigt många nya idéer.