När jag mådde som sämst var jag av uppenbara skäl i oerhört dåligt skick. Det är jag inte numer – jag mår hyfsat bra, och fungerar bättre på det känslomässiga och psykiska planet, än jag gjort någonsin under mitt liv. Det är jävligt trevligt.
Det här är ytterligare ett inlägg där det jag skriver enbart står för mig, hur det har varit och är för mig, och går väl inte automatiskt att applicera på någon annan. Jag gissar att det säkert finns fler där det har sett ut på liknande sätt, men jag tänkte skriva lite om må-dålighet versus andra symptom som inte nödvändigtvis är bipolära, men ändå gör att livet kan kännas jävligt krångligt och omständigt.
Jag går hemma med sjukersättning. Det har jag gjort i runt åtta år eller så. Innan dess hade jag försörjningsstöd under fem, sex år. Innan dess jobbade jag en kort period som anställd, och innan dess hade jag mitt företag som gick käpprätt åt helvete. Det var under tiden jag hade mitt företag jag var som allra sämst i min bipolaritet, och jag brände dessutom ut mig nåt rent jävla fantastiskt, otroligt mycket.
När jag fick min diagnos hade jag otroligt svårt att separera mig själv från den. Min bipolaritet tog över allt jag var, och det fanns inte mycket annat som fick plats i mitt liv.
Så är det inte längre. JAG är så oerhört mycket mer än min diagnos – den är numer, faktiskt en väldigt liten del av den jag är.
Men.
Medan jag å ena sidan har lärt mig enormt mycket om mig själv, hur jag fungerar, och hittat vettiga strategier att hantera mig själv och mitt liv, så är det så att det ena leder till det andra. Min utbrändhet som jag drog på mig mellan 2007 – 2010, berodde uteslutande på att jag var i så dåligt skick och inte kunde hantera det. Jag tog på mig enormt mycket ansvar i en ideell förening, samtidigt som jag försökte få ihop pengar att leva på, samtidigt som resten av mitt liv raserades i sån hastighet att den borde ha fått böter varje sekund.
Det är – faktiskt, ett rent under att jag tagit mig upp ur det helvetet jag befann mig i då.
Men utbrändheten grillade min hjärna väldigt hårt. Stress är verkligen inte att leka med, och för mig har det påverkat precis exakt hela mitt liv. Jag har en stresstolerans som ligger på minussidan, och det gäller ALL stress. Skynda-skynda-stressen är det som är minst jobbigt, men jag fixar inte den heller. Värre är känslomässig stress, ekonomisk stress, att behöva förhålla mig till fler saker än en eller ett par, per månad, och så vidare.
Ett exempel på det här med att förhålla sig till saker; förra veckan var jag bjuden på bröllopsfest. Supertrevligt, och jag kunde dessutom ha med mig hunden. Det är vänner till mig som gifte sig, och som bröllopspresent gav jag dem en bröllopsfotografering. Också supertrevligt. Båda sakerna hamnade inom samma vecka, och det påverkade mig i över en vecka innan, och jag är fortfarande påverkad av det.
Innan påverkas jag genom att jag inte klarar av att göra någonting annat – alls. Jag fixar inte att dammsuga, stå på yogamattan, eller någonting som inte är det allra, allra mest basic (kliva upp, duscha, gå på dass, äta, gå ut med hunden, ge hunden och katten mat/vatten). Det enda som får plats i mitt liv just då, är att om si och så lång tid ska jag göra det här. Det här, som jag vet kommer att bli jättetrevligt, men det tar så extremt stor plats i hjärnan att jag blir helt paralyserad.
Efteråt är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Och eftersom min dygnsrytm är som den är, har jag problem med sömnen. Detta kan pågå uppåt en vecka, tio dagar. Att ta sig iväg på någonting kan alltså uppta ALL min tid i minst ett par veckor.
Det här är inte vad jag skulle klassa som ett bipolärt symptom. Det finns säkert andra bipolära som fungerar på liknande sätt, men i min värld så är det här inte utpräglat bipolärt. Jag tror att det här handlar mer om att hjärnan fått hantera så mycket stress och jävelskap att den helt enkelt har kraschat och gått sönder. Jag menar inte att vi som funkar såhär är hjärnskadade helt plötsligt, men åtminstone min hjärna fixar inte sånt här längre. Och det finns ju skäl till det.
Det här är, numer, för mig personligen, det främsta skälet till varför jag inte skulle klara av att jobba. Bara tanken på att behöva ta sig iväg till ett annat ställe varje vardag i veckan, och vara tvungen att vara där större delen av varje dag, gör mig superstressad. Bara tanken är så jobbig att jag skulle kunna bryta ihop innan jag ens börjat göra mer än att snudda vid idén.
Det är också ett fenomen som jag upplever som extremt irriterande. Det gör mig oerhört begränsad i mitt liv, eftersom jag blir överstimulerad ganska fort. Nu är jag hyfsat bra på att dölja sånt, men så fort jag kommer innanför min dörr faller alla masker av och jag kan sätta mig och låtsas att jag är död, allrahelst i minst ett par dagar.
Frustrationen över att vara rätt smart och en rätt bra människa, kombinerat med en hjärna som vägrar samarbeta när det gäller minsta lilla utöver det vanliga, är i princip konstant.
En konsekvens av det här är att jag har tvingats acceptera att jag behöver leva väldigt långsamt. Jag kan inte ta på mig för mycket (i praktiken; extremt lite, helst med långa mellanrum), jag behöver vila väldigt mycket, jag har blivit mer introvert än jag var tidigare och undviker helst större folksamlingar, jag träffar vänner väldigt sällan eftersom det innebär saker att förhålla sig till, och så vidare i all oändlighet.
Och i och för sig; jag har inget emot att leva långsamt, numer. Det är ju så jag funkar bäst. Jag skulle föredra att leva i en annan miljö (vill säga; hus ute i skogen/på landet/vid havet eller liknande), men oavsett vilket – utan stress. Och om man tänker ens bara en pytteliten tanke på hur samhället ser ut, och hur mycket stress vi förväntas klara av, så kan jag tycka att jag har möjligheten att vara en förebild i att leva stressfritt, så långt det är möjligt.
Men som sagt var; det här är inte något jag anser höra till min bipolära diagnos. Däremot har min bipolaritet bidragit till att jag fungerar på det här sättet idag, och det kan ju kännas rätt surt.