Tack vare mitt Litium samt all tid samt blod, svett och tårar jag lagt ner på att trassla ut det mesta i skallen, vågar jag påstå att jag är i hyfsat bra skick – känslomässigt, psykiskt och mentalt.
Det är jag oerhört stolt över, måste jag erkänna. Dock är ju detta inte det enda som påverkas när man har en bipolär diagnos – iaf inte för mig.
Sömnen – eller, framför allt dygnsrytmen, är ett av mina största problem som tamejfan är stört jävla omöjligt att få ordning på.
Jag har en dygnsrytm som är i princip helt motsatt vad de flesta människor har. Jag är en nattmänniska deluxe, och går oftast och lägger mig som tidigast, när andra börjar kliva upp på morgonen. Det kan variera, men brukar vara mellan fem till sju-ish på morgonen.
Den här sommaren har dock varit fullständigt jävla hopplös. Under ganska precis en månad har jag vridit om dygnet fem gånger, tror jag, eftersom hur jag än beter mig, så vill både kroppen och skallen återgå till min naturliga dygnsrytm. Jag tror att jag kanske en gång i veckan har behövt sitta vaken i närmare ett dygn, för att få ordning på det.
Fast jag får ju inte ordning – det håller i sig i en eller ett par dagar, sen är det kört igen.
Det största problemet jag har haft med dygnsrytmen den här sommaren är att den konstant varit i rörelse. Den har flyttat sig ett par timmar framåt – varenda jävla dag. Det är sjukligt irriterande, eftersom precis exakt ALL tid när man kan vara social försvinner – antingen åt ena eller andra hållet.
Jag har inget emot att ha en dygnsrytm som är otraditionell – så länge den håller sig still och inte flyttar sig mer än nån timme hit eller dit beroende på hur trött jag är.
Mitt senaste projekt som jag påbörjade förra veckan, var att återigen börja vrida dygnet åt mitt eget håll. Men den här gången gjorde jag det stegvis i stället för att tvinga mig själv att vara vaken i 24 timmar i sträck. Jag är ingen ungdom längre, och det gör mig tröttbakis i uppåt en vecka, tio dagar, de tillfällen jag gör det (vilket är vad som har pågått under hela sommaren).
Nådde målet häromdagen, och just nu är jag tillbaka till den dygnsrytm som normalt funkar som bäst för mig. De senaste dagarna har jag lagt mig runt 4 på morgonen, och kommit upp runt lunch. Min förhoppning är att det här ska hålla sig stabilt nu, för det är så otroligt jävla jobbigt när dygnet jävlas på det här viset.
En kompis jag pratade med tycker att det låter som att mitt dygn är längre än 24 timmar, och det har hon en poäng i. Tror att mitt dygn ligger på runt 30 timmar. Har inga större problem att vara vaken 18 – 20 timmar, men då behöver jag också sova 8 – 9 timmar efter det.
Så håll tummarna, för all del. Håll tummarna för att det här håller sig stabilt åtminstone ett längre tag. Oavsett hur dygnet ligger för var och en är ju egentligen rätt irrelevant, så länge man vet att det är på ett visst sätt. Då går det ju att planera. Det är när det snurrar som en berg- och dalbana det blir riktigt drygt och oförutsägbart.
Sen ska det också tilläggas att det är sommar – jag är långt ifrån mitt bästa vid den här tiden på året. Jag har alltid trott att det är värmen som gör mig allmänt groggy, men det är nog bara – sommaren, oavsett väder.