För en dryg vecka sen var det ett år sen jag fick min sista cellgiftsbehandling. Alltså, kan ni fatta? 😮 Helt jävla otroligt. Där och då, under tiden, kändes det som att misären aldrig skulle ta slut. Och nu står jag här, ett helt år senare, och mår – hyfsat.
Det kunde vara bättre, kan jag säga. Det skulle också kunna vara mycket sämre, men det kunde garanterat vara betydligt bättre. Rent fysiskt är jag hyfsat ok – har en trasig hälsena som jävlas med mig sen kanske tio månader eller så, samt muskelinflammationer i axlarna som kommer och går lite som de behagar. Men i övrigt är jag rätt ok – fysiskt.
Psykiskt, när det handlar om mående, är jag också helt ok. Vid det här laget har jag fått lite distans till det hela, och det som fascinerar mig mest av allt är att allt det här med operation, cellgifter och strålning, faktiskt har hänt. Det är inte en dröm – det har hänt. På riktigt. Bara det i sig är helt jävla sanslöst. 😮
Jag har märkt att det tar tid att utvärdera vad det är som har hänt, och fortsätter att hända, i kroppen och framför allt, i skallen. Jag har ju min bipolära diagnos, och jag har dessutom kvarvarande symptom från min rätt hardcore utbrändhet som jag drog på mig mellan 2007 och 2010 (på ett ungefär). De största symptomen jag dragits med ända sen dess är min icke existerande stresstolerans, samt en stor känslighet mot intryck och, det senaste året, saker att förhålla mig till.
Alltså, ni anar inte vad jag är känslig mot stress. Ni kan inte föreställa er, hur överdrivet jävla askänslig jag är mot att behöva förhålla mig till saker – särskilt tider att passa. Saker som vem som helst inte bryr sig om, gör mig vad jag kallar, social- och tröttbakis i upp till en vecka.
Som till exempel i måndags när jag fyllde år. Jag brukar bjuda hem folk, men i år bjöd jag ut mig själv och några vänner på fika, nere på stan. Hade Boyo, min hund med mig. Det var supertrevligt, och jag är såååå glad att jag gjorde så (jag slapp ju städa hemma!), men alltså… idag är jag helt utslagen, kroppen och skallen är så slitna att det känns som att jag har feber (ni vet, sådär feber-öm på huden).
Och jag blir så fruktansvärt jävla asirriterad på att det är så. Att jag under veckan innan hade några saker att göra – inte många, inte stora eller avancerade, men några saker att förhålla mig till, och det kombinerat med att jag skulle iväg på min födelsedag gjorde att jag i söndags var så stressad att jag inte kunde göra nånting annat än sitta prick still och försöka förhålla mig till vad som skulle hända dagen därpå. Det tog mig både melatonin och stesolid att somna, om det är nån som undrar.
Jag blir så jävla förbannad på mig själv, att jag inte klarar av att fungera bättre än så!!!
Det suger att vara i det här skicket. Jag tycker verkligen att det är helt bortkastat på mig, och att jag är alldeles för smart för att leva såhär begränsat. Och tro mig – begränsat, det är det. Jag måste hela tiden balansera min vardag, så att jag inte tar ut mig. Jag bränner ut mig extremt lätt – som t ex när jag fick min strålbehandling förra våren. Jag hade en tid att passa, varje vardag under en månads tid, och jag höll på att smälla av. Efteråt var jag helt förstörd.
Det är också vansinnigt irriterande att veta att jag förmodligen inte framstår som en person som inte funkar bättre än såhär, om man träffar mig ute. Jag är smart, kreativ, trevlig, social (när jag måste), och så vidare. Jag har många intressen som kräver en hel del tankearbete, vilket jag gärna lägger ner, eftersom jag nu råkar vara smart och intresserad av just de här sakerna.
Att jag fungerar såpass bra som jag gör, beror på att jag genom åren har lärt mig hur jag måste ta hand om mig, för att fungera åtminstone hjälpligt.
Jag är så fruktansvärt trött på att inte klara av mycket mer än att gå hemma, röra mig i närområdet, att bli helt slut av att göra ett mindre ärende, av att träffas i ett mindre sällskap på en fika… Det är så vansinnigt jävla tröttsamt, så ni anar inte.
Det var länge sen jag accepterade att jag inte klarar att jobba. Det satt långt inne, men till slut var det bara att gilla läget. Idag fattar jag inte hur folk fixar att varje dag ge sig av till ett jobb, komma hem och stressa för att nästa dag göra om samma grej. Om jag skulle befinna mig i den situationen skulle jag krascha och hela min kropp och skalle skulle stänga av helt, inom loppet av några minuter.
Det var också rätt länge sen jag irriterade mig såhär pass, på att jag är i det skick jag är. Men just den här gången störde det mig så enormt, när jag redan efter nån timmes fika märkte att jag började tackla av. Tursamt nog är jag inte ensam om den problematiken bland oss som var där – vi var flera som blev helt slut. 😀 Och även om det naturligtvis är jävligt trist för oss allihop, så är det ändå skönt att inte vara ensam om den saken. Vi till och med pratade om det, innan vi bröt upp.
Men – jag ska försöka sluta upp med det här surandet, och satsa på att balansera upp mig själv igen. Vila, bra mat, sömn, hundpromenader och yoga, kommer att göra under för den sakens skull.