Julfrustration

Julafton har passerat. Tack och lov, om jag får säga det själv. Och det får jag. Jag firar inte jul, sedan rätt många år tillbaka. Det var kul att fira jul när alla vi barn var hemma samtidigt hos pappa och hans sambo. Men det blev mer och mer sällan, och till slut kändes julen mest bara dryg. Dessutom är den dyr, överdrivet kommersiell och med drösvis av förväntningar och krav på både städning och julpynt.

Näh, vet ni vad.

Våga vägra julen.

Jag har verkligen inget emot att skippa julen. Det gör mig ingenting. För ett par år sedan köpte jag hem julmat, men insåg att det är helt bortkastade pengar. Visst kan det vara gott med både julskinka, köttbullar och hela baletten – men jag tycker faktiskt inte att det är tillräckligt gott för att köpa hem det åt mig ensam.

Det jag däremot tycker är sjukligt drygt är att sitta ensam över jul. Alla (ja, jag vet – jag är inte ensam om att vara ensam – men “alla” rent generellt) firar jul med sin familj, och här sitter jag och har ingen familj att umgås med, oavsett julmat, julpynt eller julklappar eller ej.

Lika trist är det att ingen hör av sig. Ingen ringer, ingen sms’ar, ingen någonting.

Alltså, jag hör hur bitter jag låter. Jag har ägnat hela julafton åt att på olika sätt försöka tänka om, att tänka att jag själv också behöver engagera mig för att andra ska engagera sig. Men jag har ju också den där tanken att det inte finns någon som skulle bli glad om jag ringer, därför att de är upptagna med sin egen familj. Vem har tid med mig – en ensam kvinna i medelåldern som sitter hemma och har ågren helt på egen hand?

Nyårsafton är betydligt lättare. Jag firar inte nyår heller – framför allt på grund av mina djur. Både hunden och katten tycker att det är lite jobbigt med alla fyrverkerier, och för många år sedan lovade jag min då yngsta katt att jag aldrig skulle lämna dem ensamma (igen), när jag hittade henne under skohyllan efter att ha varit iväg hela nyårskvällen. Jag är helt ok med att vara hemma för att stötta mina djur. Så slipper jag för övrigt nyårsstressen också. Det gör liksom ingenting.

Men julen.

Det är liksom så insnöat i oss alla att julen ska firas med familjen. I mig med – såklart. Men när man inte längre har en familj som vill att man ska vara med – då sitter man själv och häckar.

Inte har jag köpt mig själv någon julklapp, heller. Räkningarna och andra absolut nödvändiga inköp hopade sig, och jag måste dessutom vaccinera hunden (det kostar rätt mycket). Dessutom finns det så vansinnigt många saker jag både behöver och vill ha, att jag inte kan bestämma mig för vad jag skulle köpa, ens om jag kunde.

Möjligtvis att jag slänger in en rad på Lotto nu i veckan, och hoppas på storvinst. Det skulle verkligen inte skada.

Plus att jag av någon anledning saknar min pappa extra mycket den här julen. Jag vet inte varför. Jag önskar så att han fortfarande levde. Men nu gör han inte det, och just i år känns det extra tungt. Om några veckor är det sju år sedan han lämnade mig helt ensam.

Näh. Den här julen suger – faktiskt, tror jag, mer än på länge. Förra julen sög också, men då gick jag ju på cellgifter, och såhär i efterhand är hela den perioden väldigt dimmig.

Fördelen just för tillfället är att nu är det ett helt år tills det är jul igen. Nu kan jag slappna av och kanske inte känna mig fullt så jävla ensam. Jag kanske skulle ta och träffa en karl. Nån som har lust att fira jul tillsammans med mig – äta något annat gott, spela kort, prata skit, ta en långpromenad med hunden… Det skulle sitta rätt fint, faktiskt.

Det här är för övrigt den musik jag har lyssnat på under julafton.

Open in Spotify