Jag är trött nu

Alltså, fi faan, vad jag är trött nu. Av så många olika skäl, och alla är lika jävla irriterande. Dels är jag trött eftersom det trots allt inte är så himla länge sen jag avslutade min cellgiftsbehandling. Jag är också trött för att jag är inne i slutet av min strålningsbehandling nu (fem gånger kvar). Utöver det är jag trött för att jag sover för lite. Plus, dessutom, att jag saknar min alldeles egen, enformiga vardag.

Jag har ingen som helst stresstolerans, numer. Den tappade jag när jag brände ut mig rätt rejält för 10 – 13 år sedan. Jag fixar inte att stressa, och jag fixar inte heller att ha alltför mycket inplanerat. Det är inte heller ultimat med annan stress heller – typ; känslomässig, mental eller psykisk stress.

Jag är också en person som har stort behov av mina egna rutiner. Det är tack vare dem som jag fungerar såpass som jag gör. Det är inga avancerade rutiner, men de jag har, behöver jag. Mitt liv är på det stora hela rätt trist (som i tristess-trist-tråkigt), och jag skulle mycket väl kunna brodera ut det litegrand – men inte i alltför hög grad, och om jag ska göra det behöver det vara mitt eget val.

Mitt liv har varit en karusell i ständig rörelse sedan jag var på mammografi i september förra året. Det har knappt funnits andrum att hantera det som nyss hände, innan det varit dags att kastas in i nästa grej. Och sådär har det pågått, konstant. Och varje grej som händer kräver rätt mycket mentalt arbete också, eftersom det är så extremt invasivt, det här med operation, cellgifter och strålning.

Så även om jag inte blivit vare sig deprimerad eller (hypo)manisk under det här, så bågnar jag just för tillfället under tyngden av min egen trötthet och behovet att få vara i fred. Att inte, som nu under flera veckors tid, behöva åka upp till onkologen varje vardag för att under några minuter ligga med bar överkropp på en brits i en sjukligt obekväm ställning och få min strålning. Hela mitt dygn går ut på att förbereda mig inför när jag måste gå och lägga mig för att komma upp och göra det jag ska innan det är dags. Jag har svårt att påbörja något, eftersom jag hela tiden väntar på nästa dag.

Det är så sjukligt jävla asirriterande så jag tror jag smäller av. Jag vill vara hemma. Jag vill inte åka någonstans. Jag vill sitta hemma, pilla mig i naveln och glo på tv-serier ett par veckor i sträck. Jag vill att min tillvaro ska få plana ut och återgå så långt det är möjligt.

Med tanke på allt som har hänt så har jag själv förändrats en hel del, och det kanske kommer att påverka mitt liv i någon utsträckning – det vet jag inte än.

Men just nu är jag mest bara trött. Jag orkar inte och har inte alls lust att tänka längre framåt än någon stund i taget. Och såklart; på hur mycket tid som är kvar innan jag ska iväg, så jag kan fundera på hur mycket sömn jag får plats med innan dess. Det är en seriöst fet jävla #facepalm på just den, faktiskt.

Så visst är det ett större mått av stress än jag känner mig bekväm med just nu. Det har varit så ända sedan i september, och framför allt sedan i oktober när jag fick beskedet att jag hade en tumör i bröstet och det skulle bli operation några dagar senare. Och trots att jag varit i så dåligt skick (allt är relativt – förmodligen har jag varit i bättre skick än många) så har det ändå varit ett ständigt processande av det som händer.

Det tar på krafterna. Jag känner mig för tillfället rätt mör (men det kan förändras till i morgon, beroende på om jag sover tillräckligt inatt eller inte), och vill inget hellre än att vara klar med det här. Nu är det tack och lov inte mycket kvar – jag har fem behandlingar kvar, vilket innebär resten av den här veckan samt två dagar nästa vecka. Dessutom är det tre dagars ledigt i helgen – vilket är behövligt.

Men ändå. Fi fan. Jag längtar så till onsdag nästa vecka, när jag lämnar onkologen för sista gången. Och jag undrar om jag inte ska ta mig friheten att ha lite tid helt och hållet för mig själv (utöver de människor jag behöver träffa). Shit, vad skönt att bara vara helt ensam och låta mig själv landa ett tag. Låta verkligheterna smälta in i varandra. Låta mitt eget liv ta över, i stället för att med regelbundenhet rycka upp de rutiner som blivit vardag (cellgiftscyklerna och nu strålningen) för att anpassa sig till nya.

Jag tror att jag till viss mån dissocierar en hel del just nu, och har gjort under hela processen. Jag har t ex väldigt få tydliga minnen av hur jag mått och vad jag gjort under cellgiftsbehandlingarna. Det är som en helt annan verklighet, ett helt annat liv.

Och ni anar inte vad skönt det är att (även om jag är trött och lite småsur och grinig just precis exakt nu) befinna sig i slutet av behandlingen och kunna se den nya, stadiga, stabila verkligheten veckla ut sig framför mig. ♥