Tillbaka!

Det var länge sen jag skrev här på bloggen. En hel del har hänt sedan dess. Jag vet inte om jag egentligen har ett superstort behov av att skriva här, men just för ögonblicket har jag ett par saker jag vill berätta om så det är inte alls omöjligt att det blir mer allt eftersom. 🙂

Du som har läst delar av, eller kanske till och med hela bloggen (runt nio års bloggande) vet ju varför jag beslutade mig för att göra ett uppehåll. Nämligen det faktum att jag anser mig ha tillfrisknat i väldigt hög grad – och att det som ligger till grund för min diagnos är min uppväxt med en narcissistisk mamma.

Jag har ägnat många, långa år åt att grubbla över henne, och när jag för ett par år sedan insåg att hon var just en narcissist (covert = hemlig, alternativt vulnerable = sårbar) så blev det fart på mitt tillfrisknande.

Under flera års tid har jag funderat över det här med medicinering. Jag har ätit Litium i.. tja, runt 7 – 8 år. Sedan något år innan pappa dog, har jag ätit en rätt låg dos. Det senaste året har jag rätt seriöst funderat på om jag verkligen har bipolär sjukdom, och de funderingarna har grundat sig i just min uppväxt och hur jag tycker att jag har utvecklats de senaste fem, sex åren. Jag har lärt mig absurt mycket om mig själv, hur jag fungerar, hur jag kan hantera mina känslor och så vidare.

Så jag pratade med min psykiatriker om saken och sade att jag skulle vilja prova att sluta med Litium. Det är inget lättvindigt beslut att ta – men min psykiatriker var med på det hela, och jag slutade att äta mitt Litium.

Till saken hör att jag har en väldigt bra psykiatriker. Hen upplyste mig om att OM det kommer att hända något med mitt mående, så kommer det att ske efter ungefär tre månader. I praktiken innebär det ungefär just precis nu, faktiskt.

Och tro på fan. Jag har varit skitnöjd i flera månader och tyckt att det har fungerat över förväntan. Men den senaste veckan eller så har jag haft en väldigt obekväm knut i hjärtetrakten – konstant. Ett förstadie till ångest, kan man säga. Och medan det å ena sidan inte är skitjobbigt, så är det fruktansvärt irriterande – och i längden påfrestande.

Så idag bestämde jag mig faktiskt för att börja äta Litium igen. Jag vågar nämligen inte utmana ödet och riskera att gå in i en depression igen. Been there, done that. Och den depressionen var mer än jag har lust att vara med om igen. Den var lång, extremt tung, extremt förlamande – bara extrem, på alla sätt och vis.

Näh, jag vill inte besöka det stället igen.

För många år sen sade en kompis till mig att varför gå runt och må dåligt om man inte måste? Det tar jag till mig just precis nu, och väljer aktivt att tillåta mig själv att må bra. Om det kräver någon tablett eller två om dagen – tja, det kanske får lov att vara så.

Och eftersom jag svarar väldigt fort på de mediciner som fungerar på mig, så känner jag mig redan bättre efter bara en tablett. Det är väldigt märkligt, men inte första gången jag reagerar positivt redan första dagen (eller åtminstone inom de allra första dagarna). Det ska bli spännande att se om jag är lika kissnödig när jag vaknar i morgon som jag var när jag tog min allra första Litiumtablett någonsin. 😀

Jag tror att jag kanske kommer att skriva mer så småningom, om detta – och en del åsikter/tankar jag har om bipolära diagnoser, trauman, det egna ansvaret för hur man mår – och så vidare. Vi får se.

Vill man läsa mer om tillfrisknandet från att ha växt upp med en narcissistisk förälder kan man göra det här ->> http://eye-c.se.

För att sammanfatta; jag är glad att jag provade att sluta med Litium, och lika glad att jag väljer att börja med det igen. Jag är rätt ok med att behöva ta Litium – men jag vill också hålla det på en så låg nivå som möjligt. Återkommer med fler tankar om det så småningom.