Inte min business

Jag följer en drös kanaler på Youtube av diverse olika skäl. En del av dem bekräftar i princip varenda tanke jag har om mig själv (på gott och ont), men någon enstaka ifrågasätter snarare, och ibland – särskilt en, kan till och med vara riktigt provocerande. Idag såg jag ett sådant klipp. Provocerande som tusan, men också tankeväckande.

Richard Grannons kanal på Youtube handlar om psykologiska och filosofiska perspektiv på livet, och han ägnar en hel del tid åt att prata om narcissism. Klippet jag såg idag handlar mindre om narcissism och mer om den egna inställningen till personen med den förmodade narcissismen och hur vi förhåller oss till den.

I korta drag; en annan persons eventuella diagnos är inte min eller din business.

Jag erkänner att jag blev provocerad till att börja med. Men när jag lyssnade vidare och förstod vad han pratar om, ändrade jag genast åsikt. Det han säger är inte att jag ska hålla min näsa utanför det som inte har med mig att göra, utan det handlar om att bry sig om den egna personen.

Det är fullständigt oviktigt att veta om den person man har en giftig relation med har en diagnos och i så fall vilken den är. Det som är viktigt är – vill jag vara kvar i den här relationen? Vill jag vara den jag är i den här relationen? Finns det ett annat sätt att vara och förhålla mig, som tjänar mig bättre?

På många sätt är det här rätt irrelevant för mig eftersom min mamma är död sedan så många år tillbaka. Men det tjänar mig ändå att fundera på och reflektera över, eftersom jag har en tendens att grotta ner mig i förrgår och dessutom tycka lite synd om mig själv.

Och vet ni vad? Det är faktiskt en befriande tanke, att min mammas narcissism inte är min business. Hade hon fortfarande levt hade jag kanske tyckt annorlunda, men som läget är – näh, det är faktiskt inte viktigt längre. Hon var en narcissist, med betoning på var. Men hon lever inte längre, och är således inte ett skit. Hon har varit död i många, långa år – och i stället för att fokusera på att sätta etiketter så att jag kan förstå vad fan som faktiskt hände, tjänar det mig bättre att lägga energi på mig själv och den jag vill vara i stället.

Det känns lite klurigt att tänka på att jag om några veckor ska börja i terapi som kommer att fokusera på just mina trauman. Jag tror att jag behöver prata med terapeuten om hur jag är rätt aktiv med det här på egen hand – och på vilket sätt. Ett av skälen till att jag vill gå i terapi är ju att jag vill hitta tillbaka till och få ordentlig tillgång till mina känslor. Allt arbete jag gör på egen hand är väldigt intellektuellt med ett starkt fokus på att förstå hur jag fungerar och varför. Känslorna har inte jättestor plats där, men jag vill ge dem det.

Men för att återgå till inte min business. En sak jag också försöker jobba på just nu är att leva i nuet. Jag har ägnat i princip hela mitt liv åt att leva i förrgårdagen (eller ännu längre tillbaka) eller i det som kommer sen (månader framåt). Om jag börjar leva med ett fokus på mig själv här och nu, den jag vill vara och så vidare, blir det med stor sannolikhet ett helt annat liv. En helt annan känsla om mig själv.

Så ja, jag blev provocerad. Men uppenbarligen är provocerande bra ibland (säger jag som gillar att även själv provocera andra då och då).

Det här kanske är världens minsta grej för alla andra, vad vet jag. Men för mig blev det verkligen en aha-upplevelse. Något jag tänker ta till mig och fundera på. Det bästa av allt är att jag inte behöver grubbla över hur jag ska lämna relationen, eftersom den ena parten i den är död. Det enda (hehum) jag behöver fundera över är hur jag ska slänga av mig min del av det hela och faktiskt gå vidare utan offerkoftan som liksom kommer med på köpet.

Fan, sug på det här, ni.

Jag gillar verkligen, verkligen när det kommer såna här grejer helt oväntat. Fast å andra sidan – just nu verkar det hända en hel del i mitt huvud av lite diverse olika skäl. Så kanske att det inte är så oväntat ändå.