Det är något som inte stämmer. Jag vet inte riktigt exakt vad det är, men något är inte som det ska. Jag är låg och lite off mest hela tiden, och har inte direkt lust till någonting alls. Det har varit såhär i flera månader, och för varje gång jag reflekterar över saken hittar jag ursäkter. Den här gången också. Jag har sovit för lite. Jag borde äta mer regelbundet. Jag har, är eller gör för mycket eller för lite av si eller så…
Jag tror att det har att göra med ett par, tre olika saker. Dels tror jag det beror på allt det här med narcissism. Jag tror det var i somras jag hittade Dr. Ramani på Youtube, och jag har sett ett relativt stort antal av hennes klipp där hon pratar om narcissism ur olika perspektiv. Insikterna från det, plus det faktum att jag ska börja i terapi så småningom, är väldigt tungt. Jag stänger av och gömmer mig bakom gardinen bakom ögonen.
Men inte bara det. Jag har en daghund vars matte har en dotter som är väldigt sjuk. I somras, när de fick beskedet om sjukdomen (inte Corona), tillbringade de extremt mycket tid inskrivna på sjukhus och hunden var hos oss (mig och mina djur). Jag avgudar hunden, men när man inte vet hur länge hunden ska stanna får det en del konsekvenser för i alla fall mitt mående, och på lite andra sätt också. Nu är dottern i såpass bra skick att hon kan vara hemma och de har fått en fungerande vardag igen – och det har jag också. Åtminstone delvis. Men min mentala stress verkar inte ha släppt, och varken jag eller matten/mamman har varit lediga någon längre tid sedan ett drygt år tillbaka, och det börjar kännas.
Det började märkas på små, små saker. Som när jag diskar och tvättar mina kompressionsstrumpor. Förut gjorde jag det alltid innan jag gick och lade mig. Nu gör jag det på morgonen. Men det märks också på när jag tvättar kläder. Jag kan boka en tid, och sen boka om den för att jag inte har lust. Nu har jag turen att bo i ett hus där det är väldigt lätt att få tvättid – men ändå. Själva grejen. Andra saker jag märker det på är hur ofta jag duschar. I stället för varje dag duschar jag oftare varannan dag – vilket inte är särskilt illa, men det är skillnad.
Sen sover jag alldeles för lite. Dels för att jag går och lägger mig alldeles för sent i förhållande till när jag ska gå upp och hämta daghunden, dels för att det jävla klimakteriet gör att jag periodvis inte somnar förrän efter någon timme. Do the math – it doesn’t add up.
Det resulterar i att jag är konstant trött, förutom på kvällarna när jag borde gå och lägga mig. Jag har en hel del planer på saker jag vill göra, men jag har i princip ingen som helst energi att faktiskt göra det. Då tänker jag främst på bland annat syprojekt jag vill göra, och lite annat smått och gott. Jag har liksom inte roligt längre – särskilt inte när jag är ensam, vilket jag är i princip hela tiden på grund av Covid-19.
Att jag är expert på att dölja det gör inte saken bättre. Jag tror inte att någon jag känner – i alla fall inte av de jag träffar någotsånär regelbundet, skulle gissa att det är såhär just nu. Jag är otroligt duktig på att visa upp det folk förväntar sig och är vana vid.
En av sakerna jag inte lyckas stänga av är känslan av misslyckande. Jag envisas med att tro att det finns saker som är viktiga för mig som jag inte klarar av, som inte fungerar. Det suger pungsvett och värre än Jimmie Åkessons (och Donald Trumps, för den delen) svettiga, äckliga överläpp (och värre!), kan jag säga. Jag har en tendens att ställa enormt höga krav på mig själv, och när jag inte lyckas såsom jag vill, blir det skitjobbigt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt med det här. Jag bad om uppskov med terapin tills jag har vaccinerat mig mot Covid-19. Nu har jag turen att kunna göra det ganska snart, men det finns andra saker som ställer till det lite för mig. Saker som jag inte vet hur tusan jag ska lösa. Och det finns andra saker som inte alls har med terapi, mående och så vidare att göra, som jag grubblar över alldeles för mycket och inte alls kommer någonstans i mina funderingar.
Jag gillar inte att fastna. Faktiskt så ogillar jag det något alldeles extremt. Särskilt när jag inte klarar av att ta mig vidare sådär lätt som jag liksom har vant mig vid.
Fi fan, vad det suger.