Jag blir tokig på det här med sömn. Jag fattar verkligen inte hur normalt funtat folk får det att fungera. Det är tamejfan stört jävla omöjligt att få min sömn att fungera normalt. Jag hjälper en bekant med hennes hund de dagar hon jobbar, och det innebär att jag måste gå upp betydligt tidigare än vad som är normalt eller ens naturligt för mig. Men tror ni att mina sovvanor har förändrats till fördel för detta? Näh, ni gissade helt rätt – inte ett skit har mina sovrutiner förändrats.
När jag var barn var min pappa rätt knäckt över mig eftersom jag envisades med att vakna jättetidigt på morgonen. Det förändrades när jag blev tonåring – och blev mer tvärtom i stället. Sedan dess har jag varit notorisk nattmänniska – jag föredrar nätter, mörker och tystnad alla gånger framför tidiga morrnar, sol och drösvis med folk i rörelse. Tvi vale, vad jag tycker sånt är snuskigt.
Jag har så länge jag kan minnas, sedan jag förändrade sovbeteende från morgontidig barnunge, haft svårt att ta mig i säng i tid. På den tiden jag fortfarande jobbade gick jag och lade mig sent och kom upp så att jag lagom hann slänga mig in i duschen och sen ruscha iväg till jobbet. Det är som att jag har någon uppfattning om att min vakentid är viktigare än min sömn, för man kan alltid sova ifatt. Eller nåt, jag vet inte riktigt hur min hjärna är funtad när det gäller det här.
Sedan jag gick in i klimakteriet (förlåt; övergångsåldern) har min sömn strulat ännu mer. Jag har periodvis otroligt svårt att somna, och vissa nätter vaknar jag flera gånger av ingen som helst anledning. Kombinerat med att att jag lägger mig för sent, så märker man snart att det inte blir något bra resultat. Jag sover nästan konstant flera timmar för lite, vilket resulterar i att jag lika konstant är väldigt trött. Hunden jag passar är hos mig flera dagar i veckan, så när helgen kommer är jag slutkörd enbart för att jag sovit för lite, ibland ett par veckor i sträck.
Så när helgen kommer lyckas jag, om jag har tur, att sova kanske åtta timmar i alla fall en natt. Det innebär att jag sover längre på förmiddagen eftersom jag givetvis inte kommer i säng i vettig tid. Det i sin tur gör att jag sitter uppe väldigt sent på kvällen/natten (i morse lade jag mig ungefär 03.30 och det tog jättelång tid att somna), varpå jag helt plötsligt är tillbaka i att vara konstant trött igen. Särskilt eftersom jag försöker ta mig upp inte alltför sent, eftersom jag måste upp astidigt dagen därpå.
Det här är verkligen skitirriterande. Ni anar inte vad störigt det är att inte fullt ut kunna kontrollera sin egen sömn – herregud, den är min, ingen annans. Hur svårt kan det vara? Hur svårt, på en skala ett till tio, kan det vara att säga till sig själv att ”nu är det dags att nanna, stäng nu av datorn och nattkissa hunden och gå och sov”?
Det är fruktansvärt svårt. Jag säger ganska precis exakt denna mening upprepade gånger till mig själv under en kväll. Ofta börjar jag redan runt åtta i förhoppningen att vara i säng till elva. Jag misslyckas alltid. Utan undantag. Kommer jag i säng innan midnatt är jag riktigt jävla astrött, och inte ett dugg piggare är jag när jag måste upp helst strax före halv sju. Och då är det i princip att resa sig upp, gå på dass, klä på mig och så gå raka vägen ut med hunden för att möta upp vår hundkompis.
Jag trodde att jag hade kommit förbi den här klimakterieperioden där jag har svårt att somna, men icke. Nehej, ni. Nej, för jag kan vara hur trött som helst innan jag lägger mig, men väl nedbäddad under täcket kan jag ligga hur länge som helst utan att somna.
…
Nu har jag gnällt färdigt över min sömn för idag. Tror jag. Jag kommer i alla fall inte på något mer att klaga utförligt om. I stället tänkte jag ägna de sista raderna åt att vara förväntansfull när det gäller mitt projekt Key of life.
Det var länge sedan jag engagerade mig i något på det här viset. Den här formen jag har valt att göra det här projektet i – jag har ingen aning om det kommer att fungera. Men det ger mig förväntningar på mig själv på ett sätt som gör att jag faktiskt får något gjort. Annars blir det lätt så att jag tänker att jag ska göra något, jag påbörjar det, och sen rinner det ut i sanden.
Det här känns skitbra, och jag är så jävla nöjd med mig själv, redan innan jag hunnit prestera någonting. 😀