De senaste tre dagarna har jag gjort två saker som krävt enorma mängder energi. Jag har skrivit ett yttrande till Tingsrätten angående min ansökan om god man (som svar på Överförmyndarnämndens yttrande), och jag har fått iväg slutliga beslutet om min deklaration till Försäkringskassan, så kanske de får arslet ur och tar ett nytt, vettigt beslut om mitt bostadstillägg.
Jag bor i Västerås, som anser sig vara en spjutspets när det gäller framför allt teknik. Politikerna här vill gärna att Västerås ska vara en förort till Stockholm. Som stad tror vi att vi är väldigt moderna – men jag kan säga att så är inte fallet. Västerås kommun är på väldigt många sätt oerhört förlegad. Vi är en gammal industrikommun mitt i Bergslagen, och mentaliteten sitter som berg.
De som tar beslut som rör just gode män – och då menar jag inte enbart politikerna, utan också tjänstemännen på ÖFN, har extremt strama idéer om vad en god man är och ska göra. Synen på detta ligger kvar sedan fenomenet uppstod, och bestod i att någon tog på sig rollen att betala räkningar för den som inte kunde själv. De har en extremt förlegad syn på hur en person som är i behov av hjälp ska vara, och rollen som god man är i min erfarenhet väldigt nedlåtande. Som huvudman ska man ta det man får, personkemi behöver inte alls stämma, och den gode mannen skall betala ens räkningar, annars får det vara.
Och det där med att det finns professionella gode män/förvaltare, det anses som fult och i det närmaste olagligt av Västerås kommun.
Yttrandet jag svarade på är fullt med ifrågasättande av min diagnos, min förmåga, samt varför jag envisas med att vilja ha en professionell god man. Hela texten, som består av, tror jag, fem sidor, osar och stinker av ovilja att hjälpa till. De smutskastar mig och min sjukdom, de nedvärderar mig och min sjukdom, de vägrar se allvaret i hur omständigheter kan driva en person in i ett (i mitt fall) depressivt skov och hur allvarligt det kan bli, plus att de återigen menar att den person jag vill ha som god man (som den här gången är en annan, fast på samma firma som den jag egentligen vill ha) har för många huvudmän. Återigen menar de att det inte är någon skillnad på en ideell god man och en professionell sådan, när skillnaderna är så stora att det liksom inte går att jämföra de tu.
Ja, men just – och så menar de att mina behov kan avhjälpas med ett personligt ombud och boendestöd. Boendestöd har jag redan sedan många år, men deras uppgift är inte att ta hand om mina affärer, utan stötta och motivera.
När jag är i balans och stabil klarar jag av en hel del på egen hand. När jag har en depression klarar jag knappt någonting.
Det här med personligt ombud är inte heller att jämföra med eller en ersättning för god man. Ett personligt ombud finns till för att se till att andra insatser i samhället faller på plats – inte fungera i stället för.
Så ÖFN har som vanligt missförstått och missuppfattat väldigt mycket, vilket jag finner helt sanslöst. Man tycker ju att myndigheter borde ha koll på vad andra myndigheter gör, men icke.
ÖFN menar att jag är för frisk för att ha en god man, eftersom jag klarar av att driva den här frågan själv (fast det stämmer inte, eftersom jag får väldigt mycket hjälp från olika håll, med mina yttranden). Jag förstår att jag inte uppfattas som en person med behov av stöd och hjälp. Jag förstår verkligen det. Jag är intelligent, välutbildad, kan uttrycka mig i ord, jag kan vara rätt vass och elak om jag har lust, jag har en stor tankevärld som fungerar väldigt väl… Det är väldigt irriterande att det ligger mig i fatet vid tillfällen som detta.
Jag skrev ungefär sex sidor i mitt yttrande. I stället för att ha en så professionell och objektiv inställning som möjligt (som jag brukar ha), så ägnade jag dessa sex sidor åt att berätta om hur mitt liv har sett ut, varför jag är livrädd att hamna där igen, hur fort det kan gå, vad som påverkar mig negativt och hur svårt jag har att åtgärda det, olika sätt som min bipolaritet har påverkat mig på som försvårar en hel del saker för mig – och så vidare.
Dessutom tog jag mig friheten att ifrågasätta varför ÖFN lägger ner så mycket tid, energi och skattepengar på att motarbeta mig, när det hade varit enklare och billigare för dem att acceptera det jag vill ha från början. Plus att jag på ett ställe skriver att jag sätter ÖFN som ytterst ansvariga för de ekonomiska förluster jag gjort när det gäller arvet efter min pappa och konsekvenserna av det.
…
Och som sagt var; utöver detta (som tog aslång tid) har jag också suttit i telefonköer till både Försäkringskassan (otrevlig handläggare) och Skatteverket (supertrevlig handläggare) och därefter fått igång min scanner så jag kunde skicka iväg det slutliga beslutet om min deklaration till FK, för att om jag har tur, snart få igång mitt bostadstillägg som det ska vara igen. Jag har nu levt i drygt ett halvår på lite mindre än existensminimum, och låt mig upplysa om att det inte är min största hobby. Faktiskt är det inte en hobby alls, om jag ska vara petig.
…
Jag är asnöjd med min insats. Jag är också helt slut. Det tar på krafterna att ta hand om sig själv – särskilt när man inte har superkoll på hur man gör. Yttranden har jag skrivit ett gäng vid det här laget, men tro mig när jag säger det – det är fan inte kul att fundera över sina egna tillkortakommanden på det här viset. Framför allt inte när man som jag gärna vill se sig själv som så frisk som möjligt.
Men jag är väldigt nöjd med att ha åstadkommit det här under ett par dagars tid. Det har tagit emot och jag har inte alls haft lust, men jag vill hemskt gärna få ordning på mitt bostadstillägg igen, och det här med god man… Tja, jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på. Om det ens är värt att hoppas.