En vald spegelbild

Jag har skrivit lite om det här på en annan av mina bloggar, och nu är turen kommen att skriva om det ur ett bipolärt perspektiv. Det här med vad vi själva, men också andra, associerar oss med, beroende på hur vi väljer att framställa oss. Man kan prata om det som en slags marknadsföring, om man har lust. Sagt av mig, som jobbat – inte med marknadsföring per se, men med fotografi och varit supernoga med att framställa mig själv på ett visst sätt.

Jag har för mig att jag var tonåring första gången min pappa sade till mig att (på ett ungefär) man blir som man umgås. På den tiden umgicks jag med punkarna i stan, och jag kan inte tänka mig att en enda i det gänget faktiskt mådde bra. Vi var flera stycken som regelbundet skar oss, och det var mer supande både på hemmafester och på krogen, än jag har lust att tänka på idag. Ett antal personer från de här kretsarna gick över till droger, och har antingen suttit inne, drogar fortfarande, eller har dött.

Det är inte ett liv jag skulle ha lust att leva idag.

Det var dock inte det jag tänkte ta upp idag. Jag har två saker som jag funderat på bara den senaste veckan. Den ena är vilka människor man möter, och hur man väljer vilka som ska fungera som spegelbild. Nu var det länge sen, men jag har vid något tillfälle berättat att jag är med i föreningen food2change, som jobbar för att hjälpa matbutiker minska sitt matsvinn. Tanken är mycket god, och föreningen gör på många sätt en bra insats.

Men för mig börjar jag känna att den ger fel signaler, på fler sätt än ett. De personer jag möter varje vecka har nämligen alla det sämre ställt gällande ekonomin. Det gör att samtalen blir på ett visst sätt, och det är en viss typ av åsikter som florerar mer än andra. En del personer är väldigt trevliga, medan andra inte alls känns som några jag har lust att spegla mig i överhuvudtaget.

När jag fick min diagnos för snart åtta år sedan, identifierade jag mig med den väldigt mycket. Det har tagit mig rätt många år och en hel del terapi och eget arbete för att förändra den bilden. Idag ser jag på mig själv på ett helt annat sätt. Men under de år jag varit sådär oerhört, nästan löjligt bipolär av mig, har jag haft väldigt svårt att relatera till och identifiera mig med något annat än min sjukdom. Det har varit oerhört skönt att ha vänner som har liknande erfarenheter av att må riktigt jävla crappigt. Det har också varit ganska nödvändigt att hitta åtminstone någon eller några att spegla mig i.

Men nu är saker annorlunda. Jag är mer stabil än jag någonsin varit i hela mitt liv. Jag har helt andra förutsättningar att leva utifrån, och det gör att mina förväntningar förändras. För att inte tala om att jag vill ha och behöver andra spegelbilder att orientera mig utifrån.

Vilket lite snabbt och smidigt leder mig över till sak nummer två jag funderat på till och från ett tag – och det är kläder. Det kan ju låta ytligt, men det går faktiskt att relatera. 🙂

Jag har aldrig haft särskilt mycket kläder. Framför allt kan jag inte påminna mig om att jag någonsin haft fler än max två par byxor åt gången. Jackor ska vi inte ens prata om. När jag var som allra fattigast sydde jag byxor av så billigt tyg som möjligt, som jag inte dog av att ha på mig. Jag har sytt kläder sen jag var tjugo, och de senaste tio åren eller så, syr jag allt jag har på mig förutom underkläder och strumpor.

Därför är det så extremt lyxigt att i dagsläget ha kanske sex, eller möjligen sju par byxor att variera mig med. Dessutom har jag två vinterjackor, en tjockare vintertröja/jacka, en höst- och vårkavaj – och snart en tunnare vinterkappa som jag precis har klippt tyg till.

Spegelbilden i detta ligger i att jag med viss stolthet kan säga att jag har flera jackor och byxor än jag någonsin haft. Jag känner mig faktiskt rätt rik på kläder. Dessutom är det kläder jag trivs bra i och som representerar mig såsom jag vill bli uppfattad – jag menar, hur bra kan det bli?

Min utmaning just nu är att förändra bilden av mig själv, inför framför allt mig själv, men också inför omgivningen. Jag vill till exempel uppfattas som något annat än en fattig person. Hur knäpp och knepig min situation med Försäkringskassan och bostadstillägget än är, så vill jag inte se mig själv som utsatt.

När man är i dåligt skick har man inte tid att tänka på sånt här. I alla fall hade inte jag det. Jag var fullt upptagen med att må dåligt, känna mig som skit, skämmas och känna mig skyldig, och radvis med andra destruktiva känslor. I ett sånt läge kan man liksom inte lägga energi på att fundera över hur andra uppfattar en, hur ens spegelbild ser ut genom andras ögon och så vidare. Och det är ok – det ska ingen känna sig skyldig för.

Men när man har kommit en bit i sitt tillfrisknande upplever i alla fall jag att det kan vara en bra idé att fundera på såna här saker. I alla fall är det så för mig. För att göra det behöver jag hitta andra spegelbilder av mig själv än de jag varit beroende av i rätt många år.

Det är dags att släppa min gamla uppfattning om och av mig själv.