En gång för många år sen var jag på en av Sveriges största hundutställningar här i Västerås (Rocklundautställningen för den som har koll). Där såg jag en snubbe med en Irländsk varghund (tror jag att det var), och de såg ut att ha en så otroligt cool relation. En sådan relation till min framtida hund vill jag också ha, sade jag då.
Jag och Ella träffades via Försvarsmaktens hundavelsenhet. Jag anmälde mig som intresserad fodervärd, och fick henne som foderhund under cirka femton månader. Jag tror inte att jag någonsin har varit så lycklig som på vägen hem när jag satt med en sovande åtta veckor gammal svart schäfervalp i famnen. Herregud.
Efter röntgen av höfter och armbågar fick jag reda på att Försvarsmakten inte skulle ta henne (fast vi gjorde ett lämplighetstest ändå), och jag fick ta över henne.
Egentligen är vi väldigt inkompatibla, jag och Ella. Hon är uppfödd (en sanning med modifikation; hon är resultatet av en tjuvparning) av Försvaret, vilket gör att hon har energi och arbetsvilja som vida överstiger det mesta i hundväg. Jag är inte en särdeles energisk person – alls, faktiskt. Jag är rätt lat och långsam av mig, även om mamma var tusen gånger värre än jag. Så – jag och Ella har inte haft de bästa förutsättningar för att ha en skitbra relation. Lägg till det min bipolaritet som tagit oerhört mycket kraft, energi – och tid, under hela Ellas liv.
Men faktum är att det har fungerat. Jag har uppfostrat en hund som tamejfan alla gillar. Jag tror inte att jag har träffat en enda människa som inte tycker om min hund. Det finns folk som inte gillar mig (mina grannar) och därför inte heller gillar Ella, men det är något helt annat. Ella är utöver sin höga energi en extremt lycklig hund. Hon älskar alla hon träffar (alla blir hennes bästis på en tusendels sekund), hon är överdrivet glad och kärvänlig, hon ägnar gärna timmar åt att busa och leka när vi har gäster..
Eller ja, gjorde, i alla fall. Nu är hon för gammal, så hon orkar inte hålla på särskilt länge alls, faktiskt.
Jag vill ju gärna tro att det finns skäl till att olika människor och djur kommer in i ens liv. För vår del – tja, vad jag har tillfört Ella kan bara hon svara på. Men hon har varit min barometer – och en väldigt tydlig sådan. När jag har varit obalanserad märks det direkt på henne. Hon blir skitdryg att ha att göra med, och det som krävs är att jag blir balanserad för att vi ska kunna ha en tillvaro tillsammans som fungerar och är njutbar.
Plus det enkla faktum att hennes närvaro gör att jag måste gå ut flera gånger om dagen, vare sig jag har lust eller ej.
Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Ella. Problemet med det är att dagen när detta blir sanning kommer rusande snabbare än jag vill tänka på. Skrämselskottet hon gav mig för några veckor sen, kombinerat med att hon en eller ett par månader innan det informerade mig om att det börjar bli dags att förbereda sig, gör att min uppfattning är att hon finns kvar till framåt hösten om jag har tur. Det beror lite på hur sommaren blir. En sommar som förra året bådar inte gott för hennes del.
Men hur ska jag klara mig utan Ella? Hon är min styrka och min trygghet. Det gör fysiskt ont att vara utan henne i mer än några timmar. Till och med under de timmarna känner jag mig naken. Att ens tänka tanken på att hon snart inte kommer att finnas – oron i kroppen ligger väldigt nära ångest.
Hon kommer att berätta när det är dags. Hon har ju redan berättat att det är dags att börja förbereda mig på det, snäll som hon är. Vi är inte där riktigt än – fortfarande är hon glad och gillar att leva. Men jag ser ju på henne hur hon går längre och längre ifrån mig på en väg jag inte kan följa henne på.
Hade det här varit för ett par år sen hade jag brutit ihop för länge sen. Jag hade begärt höjning av mitt Litium, bett om Stesolid i överflöd, för att jag ska överleva den här perioden. Jag känner inte alls så nu. Tvärtom – jag vill sörja. Ella har varit en stor och betydande del av mitt liv i tio år (den 29 april om man ska vara kinkig), och det kommer att ta lång tid att komma över henne.
Jag inser ju att jag kommer att överleva även detta. Har jag överlevt alla förluster tidigare i mitt liv kommer jag att klara av det här också. Jag förstår inte hur, men det kommer att gå. Jag kommer till och med att ha flera hundar (och katter), för jag kan inte tänka mig att leva utan djur. Men just nu är jag oerhört uppslukad av mig och Ella tillsammans. Jag önskar att jag kunde stoppa tiden och sväva omkring i en bubbla tillsammans med henne och känslan av den relation vi har.
Men fy fan, vad det är jobbigt att vänta när jag vet vad jag väntar på. För att inte tala om hur jobbigt det kommer att bli att ta beslutet, boka tiden – och att genomföra det.