Tid för utveckling

Jag har ju berättat att jag börjat studera/praktisera shamanism. Det är på det stora hela ingenting som har på just den här bloggen att göra (det kan man läsa om här, om man är intresserad), men det har fått mig att nå nya insikter om mig själv som är väldigt intressanta och värda att ta upp även här.

Innan min psykoterapeut slutade så sade han ju till mig vid minst ett tillfälle att jag är arg. Jag hade aldrig upplevt mig själv som arg, just, men när jag funderade på det insåg jag att det faktiskt stämde. Det stämmer också att jag pressat tillbaka min ilska eftersom jag är uppfostrad till att förbise mina egna behov till fördel för andras.

Men jag är inte bara arg. Jag är dessutom rädd, insåg jag häromdagen. Och då menar jag inte lite smårädd för spindlar eller så, utan djupt skräckslagen för allt. Verkligen precis allt. Och jag menar fortfarande inte spindlar, ormar eller något annat fysiskt.

Jag har en väldigt grundläggande rädsla. Jag är rädd för att göra saker. Jag är rädd för att inte göra saker. Jag är rädd för att bli övergiven. Jag är rädd för att ha nära relationer. Jag är rädd för att älska och bli älskad. Jag är rädd för att vara en dålig människa. Jag är rädd för att vara en bra människa.

Jag är helt enkelträdd.

Det här är naturligtvis ingen underhållande insikt om mig själv. Det är oerhört irriterande att förstå att jag är den som står i vägen för mig själv. Rädsla är ett oerhört effektivt sätt att stoppa sig själv från att komma någonstans.

…………..

Så just nu befinner jag mig i en situation där jag inser att jag måste ta tag i det här på något sätt. Jag tror att jag har två sätt att angripa min rädsla. Dels genom att fortsätta idka min egenproducerade psykoterapi jag använder mig av genom att skriva här. Dels genom att lära mig mer om mig själv genom mitt praktiserande av shamanism.

Än så länge har jag bara duttat lite på ytan när det gäller den biten, men jag kan garantera att när jag kommer lite längre på den fronten kommer det att vara som att släppa loss en damm av positiv förändring – troligen på sätt jag inte ens kunnat föreställa mig.

En av mina fördelar i det här är mitt trots allt rätt stora mått av självinsikt. Jag har ganska bra koll på vad alla mina rädslor grundar sig i och vart de kommer ifrån. Jag är inte lika säker på hur jag ska bära mig åt för att släppa taget om dem. Trots allt har jag burit på dem i hela mitt liv. Man vet vad man har men inte vad man får, inte sant?

Fan, det är jag rädd för också, märker jag. Bara tanken på att släppa taget om en del saker gör att jag blir lite skakig i kroppen och allmänt orolig. Det har lite att göra med identitet – vem är jag om jag inte är den här personen som går runt med en inbyggd rädsla som blir en ogenomtränglig mur som stoppar mig från att faktiskt leva? Vem är jag om jag har fri tillgång till allt som finns utanför min rädsla?

Seriöst, gott folk. Det är vid såna här tillfällen jag är oerhört tacksam över min sjukersättning. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att jobba heltid jämsides det här som är mer än en heltidssysselsättning, att reda ut allt det som är jag. Min pappa sade för många år sen att man ska ha saker att göra, för det hindrar en från att tänka för mycket. Men i det här fallet tror jag faktiskt att jag behöver tänka ”för mycket”.

Helst gör jag det så intensivt som möjligt också, så kanske det går lite fortare. Ungefär som att jag hellre har influensa intensivt i fem dagar än att gå runt och känna mig småkrasslig utan att något bryter ut i tre veckors tid.

Sedan finns det naturligtvis saker inom shamanismen jag redan har börjat göra för att orsaka positiv förändring. Men nybörjare som jag är misstänker jag att det tar en stund eller tre innan det börjar ge effekt på det sätt jag önskar. Det återstår att se.

Tänk om jag hade fötts in i ett normalt liv. Ett liv där jag redan från början lärt mig hur saker och ting fungerar, och där mina lärdomar varit av det lättare slaget.

Jag hade verkligen uppskattat det.

 

Categories: