Jag har levt med olika sorters depressioner under i princip hela mitt liv. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har ”mått bra” en längre period. När jag var barn förstod jag inte vad det var för något, det här med depression – jag visste bara att något med mig var annorlunda. Tyvärr var det ingen vuxen omkring mig som såg eller förstod, och det kan man ju i efterhand tycka är väldigt synd.
När jag var tonåring – framför allt i äldre tonåren, mådde jag fruktansvärt dåligt. På den tiden visste jag inte varför, bara att jag mådde dåligt. På den tiden var jag också mer poetisk, och mitt mående utspelades i huvudet som poesi, kan man säga. Eller kanske snarare; liknelser. Jag hade ett inre bildspråk för min må-dålig-het. Jag hade också en hel del panikångest då. Nuförtiden kan jag förvisso ha ångest, men inte särskilt ofta och inte den panikartade varianten. Som vuxen förstår jag (vilket också var vad den kurator jag gick till på Ungdomsmottagningen sade) att det var min relation till mamma som spökade just då. Jag minns att kuratorn ville att jag skulle ta med mamma vid något tillfälle, men jag sade nej därför att mamma skulle ha sagt upp kontakten med mig. Och det skulle hon ha gjort. Och det gjorde hon också vid ett senare tillfälle.
Det intressanta med detta är naturligtvis vad den här sortens depression beror på. Taskiga relationer, kunskap man borde ha lärt sig av sina föräldrar men som man inte fick, oförmåga att hantera nuvarande relationer, och så vidare. Depressioner som bygger på inre problematik, helt enkelt. Det här är nog den svåraste formen av depression, kan jag tycka – i alla fall för mig personligen. Den kräver liksom lite mer hjälp och stöd än exempelvis KBT och/eller medicin.
Sedan har vi det där med materiella ting. Jag kan inte låta bli att tänka på vad min psykoterapeut sade; att man inte blir lycklig av materiella ting. Och medan han å ena sidan har helt rätt i det, anser jag att man inte ska underskatta materiell trygghet och känslan av att höra till, att vara så normal som möjligt. Att ekonomiska svårigheter orsakar problem i relationer skrivs det ju om i tidningarna till och från, och det är inte ett okänt fenomen. Men att en ensam person kan må fruktansvärt dåligt över sin ekonomiska situation pratas det inte om på riktigt samma sätt, upplever jag. Särskilt inte om man har orsakat det själv genom sjukdom – då är det mest bara synd om en, alternativt så får man skylla sig själv.
Min upplevelse är att när man har en sjukdom, oavsett om den är fysisk eller psykisk – eller för den delen, en funktionsnedsättning av whatever slag, så är ens högsta önskan att vara så normal som möjligt. Att leva sitt liv i fattigdom gör att man aldrig hör till. Det är här som samhället borde kunna gå in och hjälpa och stötta mer, men min upplevelse är att de allt som oftast skiter i folk som har komplicerade liv.
Jag känner att det här blir lite mer politiskt än jag hade tänkt mig från början, men faktum är att ett land består av människorna som bor i det. Det innebär att första prioritet rimligen borde vara att se till att människorna har det bra. På alla plan. Alla kanske inte kan ha samma lön eller samma jobb, men just det här att ha en så bra livssituation som möjligt. Ju bättre folk mår, desto mer benägna är de att bidra. Så tror jag.
Av egen erfarenhet kan jag säga att om min livssituation såg annorlunda ut skulle jag dels må bättre, jag skulle ha en annan livskvalitet, och med åtminstone en viss sannolikhet skulle jag både vilja och klara av att bidra i någon grad till samhället. Men det förutsätter att det finns hjälp och stöd att få på den nivå som behövs, och där anser jag att både politik och samhälle brister i väldigt hög grad.
En av mina poänger är att vården inte kan göra allt. Vården är inte utrustad för att hantera den ”materiella depressionen”. Fast det känns lite som att samhället inte är så intresserat av det heller. Jag är liberal ur väldigt många perspektiv och vårdar ömt min övertygelse om individens valfrihet. Problemet när man befinner sig i en materiell depression är att man inte riktigt har någon valfrihet. Alls. Min egen valfrihet är oerhört begränsad, och det retar mig till vansinne.
Jag vill förresten lägga till det här med materiell depression att det inte nödvändigtvis behöver innefatta avundsjuka på att andra har något, utan om jag utgår från mig själv handlar det mest om att kunna spegla mig själv i min omgivning på en grundläggande nivå, att kunna ha en vettig och skälig livsnivå när det gäller materiella ting. Att kunna ha bra grejer att laga mat med, att ha en vettig soffa och en skön säng att sova i. Att kunna bo så man trivs. Det innebär inte att jag måste bo i det flådigaste huset eller ha de dyraste köksredskapen – men jag vill ha vettiga prylar, inte köpa det absolut billigaste nytt varje år för att de slits ut och går sönder. Det här handlar väldigt mycket om de oerhört påfrestande känslorna skam och skuld.
Jag tror att om samhälle och politik tillsammans kunde satsa mer på människorna som faktiskt utgör grunden, så skulle världen se ganska annorlunda ut. Problem skulle naturligtvis finnas – men jag hävdar fortfarande att det är människorna som lever i samhället som borde gå först, inte materiella värden.