Jag var iväg och träffade min pappa igår. Det var första gången som jag på riktigt tyckte att det var riktigt drygt på många sätt. Dels att han är så jävla sjuk och i ett så otroligt dåligt skick, dels för att jag har väldigt många och långa åsikter om hur vården hanterar personer som står inför döden, och envisas med att hålla dem vid liv så länge det bara går.
Bortsett mina alldeles egna, privata åsikter om just den saken, så har jag som vanligt de senaste veckorna sen jul, typ, grubblat och funderat tills jag är grön, blå, rosa, orange, turkos och så vidare, i nyllet. Och så har jag kommit fram till att det jag (och alla andra för den delen, inklusive pappa) behöver göra är att släppa taget.
Det är inte lätt att släppa taget. Framför allt inte om något man älskar. Och trots att jag och pappa haft många konflikter genom årens lopp, trots att vår relation kantas av rädslor och en hel massa annat infekterat av min mamma, så har jag alltid varit pappas flicka och vi har älskat varandra djupt.
Och faktum är att så fort jag insåg att släppa taget är det jag måste göra, så släppte jag taget. Jag tänkte rakt ut i tomma intet när jag tittade ut genom köksfönstret, att ”pappa, jag släpper taget om dig nu”. Jag släppte taget, och bortsett från att jag gråter till och från som en liten galning, så känns det lättare.
Det som är riktigt märkligt, dock, är att strax efter midnatt ringde telefonen. Jag trodde först att det var en kompis till mig som sett min Facebook-status, men det var det inte. Det var min pappas fru som ringde för att berätta att pappa är riktigt, riktigt dålig. Sådär på riktigt, dålig. Sådär som i – han kanske inte klarar sig över natten. Och jag tänkte i mitt stilla sinne – så går det när man släpper taget. Och det där med att släppa taget är bland det viktigaste man kan göra för en person man älskar. Oavsett om det handlar om att den, eller för den delen, man själv, är döende. Eller för den delen, något annat.
Jag gråter floder. Det sprutar både tårar och snor – väldigt ograciöst, men sanningsenligt. Jag har sen samtalet funderat på om jag vill åka dit i morgon om han fortfarande lever då. Jag pratade lite med honom (så gott det gick), fick det viktigaste sagt och det finaste sagt till mig, men jag måste erkänna att jag inte vet om jag vill åka dit ifall att han lever. Jag både tror och hoppas att han dör nu inatt. Det känns som det. Under alla veckor upp till nu har det inte känts som att han kommer att dö inom en snar framtid (vill säga; inom ett par dagar, eller ens en vecka). Men nu känns det i både magen och hjärtat som att han ger sig av nu inatt. Jag hoppas verkligen det, för hans skull, för min egen och för alla andras. Att gå runt och vänta på att få sörja någon är olidligt, och att gå runt och vara sjuk på det där sättet måste också vara fullständigt olidligt.
Så pappa – jag har släppt taget. Släpp taget, du med, så du slipper detta elände, denna misär. Jag älskar dig.