Idag var jag och föreläste om livet med bipolär sjukdom för blivande sjuksköterskor på Mälardalens Högskola. Jag gör det i samverkan med RSMH och har varit iväg några gånger vid det här laget. Det är faktiskt riktigt roligt – framför allt eftersom jag gör mina egna Powerpointpresentationer (gud, vad nördigt det låter!) för att underlätta.
En fråga som kom upp handlade om det här med hur öppen man är med sin diagnos. Jag kommer inte exakt ihåg hur frågan löd, men jag pratade lite om det en stund i alla fall. Och faktum är att jag tycker att det är viktigt att vara öppen med att man har en diagnos. En diagnos kanske inte ursäktar allt man gör, men det förklarar. Och när man förstår varför en person beter sig på ett visst sätt är det lättare att hantera både personen och situationen.
Som exempel tog jag upp ett flertal bekanta/vänner som förvisso inte har diagnosen uttalad, men som med all största sannolikhet har Aspergers syndrom. De har vissa saker de inte är så bra på, deras sociala förmågor är inte alltid de bästa, och så vidare. Innan jag insåg att det förmodligen är så, tillbringade jag mycket tid med att vara arg och upprörd över att de inte fattade vad jag sade när vi hade långa samtal om delar av deras problematik (som de också upplevde som problematisk själva).
Men när jag väl insett att de med all största sannolikhet har en diagnos som kan förklara deras totala avsaknad av vissa kunskaper som man liksom förväntar sig att ”alla” kan – då var det betydligt lättare att hantera dem och att inte bli arg när de betedde sig illa.
Och just av den anledningen känner jag att det är viktigt att vara öppen. Man behöver inte gå och skrika ut det till alla och envar, och man behöver inte heller gå runt med en tröja där det stor med fetstil JAG ÄR SÅ JÄVLA BIPOLÄR!!! Men när man träffar nya människor och går in i någon slags relation med dem – och det spelar ingen roll om det är största kärleken ever, nya vänner, arbetskamrater eller annat… Men det är viktigt, tycker jag, att de vet varför man beter sig puckat på grund av sin sjukdom.
Och face the facts; beter oss puckat på grund av vår sjukdom – det gör vi lite då och då, oavsett vilken diagnos vi har.
Men till skillnad från friska människor har vi i alla fall en ursäkt, en förklaring till våra dumheter.
Jag innan jag gav mig iväg i den överdrivna,
äckliga värmen, för att föreläsa.
Sen är ju alla olika. En del menar att de behandlas annorlunda om de berättar om sin sjukdom. Och ja, det är ju delvis resultatet. På gott och ont, får man väl säga. Men jag tror ändå att jag tycker att det är värt det. Tänk om mina vänner inte visste om min diagnos – och jag får ett av mina bekräftelse-tantrums, när jag kräver och kräver och kräver bekräftelse i såna absurda mängder att universum imploderar. Typ. Då skulle de droppa av allihop i klump, det är jag säker på.
Nu kan jag dock säga att jag har en sån där skitdryg period igen, att de inte ska bry sig om vad jag gör och säger för att jag är dum i huvudet just nu, och sen efteråt skäms jag som en hund och måste be alla om ursäkt fast att jag kanske egentligen inte varit så puckad som jag hela tiden trott att jag varit.