Vi lever ju i en tid där folk provoceras och kränks till höger och vänster och mer än någonsin förut. Jag vet inte riktigt vart de här tendenserna kommer ifrån, men jag tycker på fullaste allvar att det är sinnesslött på alla nivåer möjliga. Man kan inte gå runt och kränkas på det viset hela tiden – livet blir så otroligt jobbigt att leva.
Now, that being said. Till och med folk som jag, folk som tycker att vi lever i lättkränkthetens rike, provoceras själva ibland. Det här ska handla om sådant jag provoceras av, men också varför jag tycker det är viktigt att så långt det går ställa sig över sin kränkthet.
En sak jag känner att jag provoceras av är uttryck som ”ryck upp dig”, ”vi har alla våra ups and downs” och liknande uttryck. I perioder delas det rätt friskt bilder på Facebook med korta texter som på något sätt ska uppfattas som uppmuntrande och något slags hejjarop att you can do it!
Den här bilden provoceras jag till exempel av, en hel del. Jag förstår att det kan verka märkligt för den som är fri från psykiska sjukdomar, men det här är för mig en fet käftsmäll. För mig är det inte bara att ”get up, dress up, show up and Never Give up”. Not ever, faktiskt. Att säga det till en person med exempelvis (eftersom jag råkar ha det) bipolär sjukdom är naivt, okunnigt, obildat och jävligt ohövligt.
Men det är också här någonstans som det blir klurigt. Faktiskt väldigt klurigt. För grejen är ju någonstans såhär; den här bilden (och många andra med den) är inte riktad till folk som jag. Den är inte riktad till personer som kämpar för att ens klara av att stå upp, andas och ha ögonen öppna samtidigt en dålig dag.
Jag fattar att den här bilden är menad som någon slags peptalk till de vars dåliga dagar handlar om att mjölken var slut på Ica när man lovat barnen pannkakor, att plattan på spisen lade av precis när man skulle börja laga mat, att det varit en lång dag på jobbet där det mesta gått åt helvete. Peptalk till de som faktiskt klarar av att kliva upp ur sängen när klockan ringer, till de som fixar att ta en dusch, fixa håret, klä sig lite snyggt och ärtigt för att pigga upp sig själva…
Men den riktar sig inte till mig.
Och då kan jag ställa mig frågan; hur provocerad har jag rätt att bli? Hur mycket självinsikt bör jag ha? Hur tillåtande bör jag vara? Ska jag ägna tid och energi åt att på något sätt få folk att sluta dela såna här bilder, som jag tror uppskattas väldigt mycket? Eller ska jag helt enkelt bara tänka att folk får dela vad de vill och det är jag som bestämmer hur kränkt jag har lust att bli just idag.
Jag är (partipolitiskt obunden) liberal och är personligen mest dragen åt det där med att folk får dela vad de vill och jag bestämmer hur kränkt jag har lust att bli. Det har med yttrandefrihet att göra, personligt ansvar och så vidare. Det är inte ok, tycker jag, att lägga ansvaret för mitt mående på personer som inte medvetet gått in för att göra mig illa (då är det en helt annan sak).
Däremot tror jag stenhårt på utbildning och bildning (och för den delen allmänbildning) av folk när det gäller psykiska sjukdomar. Som att det till exempel inte går att jämföra en person som har bipolär sjukdom, med en person som har normala ups and downs. Eller att det inte går att rycka upp sig eller ta sig i kragen. Att folk kläcker ur sig såna grodor handlar bara om okunskap, och det går faktiskt att åtgärda.
Fast det förutsätter att folk är intresserade av att lära sig, och huruvida det är så eller ej… well, om det tvista de lärde.