Nu är det år 2016. Det där vi har gått och väntat på några veckor. Personligen tycker jag att det är skönt att det är över, allt det här med julhelger och nyårshelger. Nu kan saker och ting återgå till det vanliga – vardag is the shit in my book.
Egentligen har jag ett annat inlägg jag vill skriva, men det är mer negativt så det får vänta. Jag vill i alla fall försöka vara lite positiv i mitt första inlägg för året.
År 2015 har varit jobbigt och drygt på väldigt många sätt. Med grannar, taskig hälsa, ångest, pms och en massa annat skit. När min pappa ringde inatt efter tolvslaget sade jag åt honom att förhoppningsvis kan det bara bli bättre. Nu är ju inte det nödvändigtvis sant, men hoppas kan man ju alltid.
Så vad kan man hoppas på att 2016 kommer att innehålla?
Well. Förhoppningsvis kommer jag att kunna flytta. Det skulle betyda så oerhört mycket. Förhoppningsvis kommer jag att få arslet ur och börja föreläsa om livet med bipolär sjukdom. Kanske, om jag lyckas ta mig ifrån försörjningsstöd, kommer jag att kunna plugga igen. Det vore otroligt kul.
Jag är inte sådär jättemycket för att avge stora, ambitiösa nyårslöften, men något brukar jag försöka hitta på varje år. I år är första gången jag helhjärtat tänker gå in för att aktivt jobba för en god hälsa. Det låter aslöjligt och jävligt geeky, jag vet – men med tanke på hur crappigt jag mådde i princip hela förra året känns det ändå som att det är på sin plats. Och jag menar både fysisk och psykisk hälsa.
Ur det perspektivet är jag väldigt glad att jag börjat äta LCHF. Det påverkar min fysiska hälsa till det bättre och jag går dessutom ned i vikt. Lite långsammare än jag skulle vilja, kanske, men ändå. Det händer, och det är jag som gör det. Jag har nästan, nästan, snart (det är bara att tippa över toppenkanten på toppenkanten kvar) beslutat mig för att skippa den gastric bypass-operation jag utretts för i flera år (om man nu kan säga att det är så mycket utredande). Men i vilket fall; med viktnedgång kommer ju bättre kondition och hela baletten. Sen finns det ju fysiska saker jag inte kan göra något åt – lymfödemet, till exempel.
När det gäller mitt psykiska mående – well, där får jag väl göra så gott jag kan, antar jag. Det finns ju strategier som är erkänt bra att ta, varav åtminstone en (sömn) är så dysfunktionellt just nu att det är löjligt åt det. Det verkar ju otroligt korkat att tro att jag kommer att vara stabil och må bra större delen av tiden, för det tror jag inte. Men kan jag få den där kuratorskontakten jag väntat på i över två månader (by now – skulle få tid inom två månader) så är ju det ett steg på vägen.
Äsch. Jag är trött, märker jag. Mina tankar är osammanhängande och röriga. Tror jag ger upp det här inlägget och låter dig göra något vettigt i stället.
Hörs senare! 🙂