Om att be om hjälp

Det är något jag är – eller i alla fall har varit, extremt dålig på. Min pappa skulle säga att jag är för stolt, och att jag har ärvt det efter mamma. Det kan säkert stämma.

[column_half]

När det gäller mig personligen kan man nog hitta en hel rad anledningar till varför jag alltid har tyckt att det varit så svårt att be om hjälp. En anledning jag kan komma på, sådär på rak arm, är att jag alltid velat vara självständig. Vuxen, framför allt. Redan när jag var barn minns jag att jag längtade tills jag blev vuxen, för det skulle innebära att jag kunde välja och bestämma själv.

Man ska ju dock komma ihåg att det är skillnad på att be om hjälp och att be om hjälp. Att som jag gjorde för ett par veckor sen; skicka ut en fråga på Facebook om någon händig människa kunde komma och hjälpa mig att sätta upp ett gardinstänger – det är nu vare sig svårt eller jobbigt. Jag har ju tack och lov självinsikt och humor såtillvida att jag vet att jag är bland det mest ohändiga som går i ett par skor – jag har ungefär sjutton tummar i varje hand och är så ohändig att jag snudd på är handikappad. Fast det vägrar jag skämmas för =)

Ovanstående skiljer sig rätt mycket från att till exempel be om hjälp med att ta hand om sitt hem. Boendestöd, hemtjänst, whatever. Jag minns hösten innan mamma dog, när hon hade åkt ambulans in till sjukhuset och jag pratade med henne på telefon när hon hamnat på rätt avdelning. Jag hade ringt och kollat upp detta med hemtjänst, eller vad det nu kallas när det gäller just väldigt sjuka människor, och mamma blev rasande. Hon kunde minsann ta hand om sig själv. Jag blev helt knäckt. Jag bara ville hjälpa till och se till att det fungerade för mina yngsta syskon som bodde hos mamma. Men där har vi ett ypperligt exempel på när stoltheten kommer i vägen för sådant man behöver hjälp med.

För min egen del.. när jag var yngre hade jag oerhört svårt att be om hjälp. Jag var så insnöad på att jag kunde själv, och att ingen jävel skulle komma och säga hur jag skulle göra. Än idag har jag extremt svårt för auktoriteter, men det är inte riktigt samma sak.

Men jag har däremot haft folk runt omkring mig som på ett halvt skämtsamt vis, halvt allvarligt vis, tyckt att jag borde söka hjälp för det ena och det andra. Sådär som en jargong mellan vänner kan vara, fast kanske med ett allvar bakom som jag i alla fall inte just då hade lust att lyssna på. Fast å andra sidan; en del av grejerna jag skulle ha sökt hjälp för är sånt jag kan tycka är lite smålöjligt. Till exempel det faktum att jag kan hör vilken färg det är på en röst, att jag kan se rytm och musik i till exempel ett fotografi… what’s to help with that, lixom!? Jag tycker att just den egenskapen är helt fantastisk!

Line of flowers

[/column_half][column_half_last]

Men för att återgå till det där med hjälp. Det var ganska tätt inpå att jag fick min diagnos (för snart exakt tre år sen) som jag sökte boendestöd. Jag har en kompis som haft det ett tag, och det lät så otroligt smidigt och bra. Och det är nog, tror jag, första gången i mitt liv som jag bett om hjälp på ett lite mer seriöst sätt (mer än att be en kompis komma och hjälpa mig lyfta/bära/göra whatever, typ). Och det satt hårt åt. För visst kan jag erkänna att jag är stolt. Jag tycker inte om att ta hjälp av andra, om jag kan låta bli. Jag vill klara mig själv.

hands

Och samtidigt så har jag insett att när man har mått som jag har gjort under så många år, så är det ok att be om hjälp. Under förutsättning att man får den. Det är inte ok när man ber om hjälp men inte får den. Framför allt inte när man inte får den för att den man varit och den misär man levt i påverkat ens livssituation att man själv och alla andra tror att man inte förtjänar den hjälp man ber om. Jag har i och för sig förutfattade föreställningar om saken. Till exempel så har jag (min hjärna) trott att jag inte förtjänar att få möjligheten att bli skuldfri. Eller att jag förtjänar att bo i en lägenhet jag trivs i. Eller.. i all oändlighet.

Jag hade ingen egentlig agenda när jag började skriva det här inlägget. Det har jag fortfarande inte, förutom att säga att jag idag är betydligt mer benägen att be om hjälp. Detta trots att jag om och om igen noterar och inser att hjälp inte alltid är lätt att få. Och jag menar inte nödvändigtvis stöd/hjälp från kommun/landsting och så vidare, utan rent generellt – från folk. Det gör ju inte att man blir mer benägen, eftersom man inte vill känna sig skyldig för att man behöver hjälp, svag för att man behöver det, eller något annat sånt där dumt.

Näeh. Jag tror att folk i största allmänhet borde bli lite mer hjälpsamma. I alla situationer. Jag har jättemånga tankar i huvudet – exempel och så, men jag tror att jag får skriva mer om dessa en annan dag.

Idag nöjer jag mig med att säga att det är ok att be om hjälp. Jag vägrar skämmas för att jag behöver det. Lättnaden i att få den hjälp jag behöver är alldeles för stor.

[/column_half_last]