Alla mediciner ger ju nån form av biverkning. Somliga märker man inte av, medan andra gör sig påminda på olika vis. En av de mediciner jag äter (Venlafaxin) och som jag dessutom har ätit drygt två år eller så, gör att jag går upp i vikt. Den påverkar nämligen belöningscentret i hjärnan, och för min del så handlar det då om sötsaker. Mitt främsta beroende är glass och choklad, och jag lovar – jag skulle kunna äta hur mycket som helst, för det är sååå jävla gott. Sen går det lite i perioder; är det till exempel säsong för semlor, äter jag hur många semlor som helst. Är det säsong för pepparkakor, äter jag pepparkaksdeg. Det är helt hysteriskt.
Under de senaste åren när Venlafaxinet inte har räckt till, har jag alltså gått upp rätt mycket i vikt. Numer ser jag i mina ögon förjävlig ut när jag ser mig i spegeln näck. Det är inte ett dugg kul. Men; jag har ju en telefontid med min läkare om ungefär en och en halv vecka, och då ska jag faktiskt ta upp det här. Det måste finnas nån annan medicin man kan sätta in i stället, som inte påverkar vikten på det här sättet. Alternativet är att sluta med den helt, men då blir jag lite nervös och undrar om Lamotriginet kommer att räcka hela vägen. Jag ska också passa på att fråga, tror jag, om man kan få ett intyg på hur medicinen påverkar vikten, i fall att jag skulle få för mig att göra en gastric bypass. Jag har flera vänner och bekanta som har gjort den, och de har gått ner hur mycket som helst.
Dessutom har jag andra vänner som menar på att jag måste passa mig så att jag inte åker på till exempel diabetes. Jag är en stor kvinna, och jag är dessutom storrökare. Det finns mycket som skulle kunna gå fel, om man har otur. Nu har jag i och för sig turen att i princip aldrig vara sjuk, jag har en mage av stål, och ett hjärta som hittills aldrig strulat. Men ändå.
Sen vill jag förstås vara snygg. Vem fan vill inte det? Jag är rätt trött på att hela tiden känna mig asfetast och äckligast, att gå runt med föreställningen om att ingen vill ha mig för att jag ser så jävlig ut, att behöva ha kläder i så stora storlekar.. det är inte heller ett dugg kul. Jag behöver inte vara pinnsmal – tvärtom; jag gillar inte pinnsmala tjejer.. men jag vill vara normalbyggd, och jag vill känna mig attraktiv.
Jaha. Det var ju ett uppmuntrande inlägg, detta. Not so much, va? ^^ Det är faktiskt inte så farligt. Det är mer funderingar och konstaterande av fakta, än nåt jag går runt och är deprimerad över. Däremot har jag funderat över det här några dagar, och tänkte att nu får det fanimej bli ett inlägg om saken.
Nu ska jag göra mig nåt att äta (hoppas jag), se ett avsnitt av Supernatural innan jag ger fan i att tvätta och sätter mig och syr på det jag ska ha på mig på min lillebrors bröllop nästa helg.
See ya! =)