Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag hade en insikt i förra veckan. En märklig sådan, dessutom. En insikt jag till och med känner mig lite småkränkt av, om man vill vara lite humoristiskt lagd av sig. 😀 Jag insåg nämligen att jag tamejfan har en depression. En sån där som smugit sig på mig utan att jag märkt det.

Jag har redan berättat om min stressintolerans, och jag har ägnat hela hösten åt att göra så lite som möjligt för att inte trigga den mer än nödvändigt. Det har gått hyfsat bra. Jag har fått tacka nej till saker jag annars förmodligen skulle ha gjort, men för en gångs skull har jag stått på mig och faktiskt tackat nej – för min egen hälsas skull. Det klappar jag mig själv lite extra på axeln för, faktiskt.

För ett par veckor sedan hade jag ett annat uppvaknande. Jag insåg att min isolering förmodligen har pågått lite för länge, för jag fann mig själv så fruktansvärt uttråkad här hemma, att jag nästan höll på att smälla av. Och då är jag ändå rätt bra på att underhålla mig själv, med tanke på att jag har rätt många intressen. Men jag träffar väldigt (extremt) lite folk, och kan tillbringa nån vecka i taget med att bara ha mitt eget och djurens sällskap, och något enstaka telefonsamtal.

Don’t get me wrong.

Jag älskar mina djur, och jag trivs i mitt eget sällskap. Men efter si och så lång tid nästan helt utan mänsklig kontakt blir även jag uttråkad och vill ha sällskap. Så jag träffade en kompis ett par dagar senare, och så var det problemet ute ur bilden – i alla fall för tillfället. Fördelen just nu är att jag inte längre blir fullt lika utmattad av att åka iväg med en kompis, hämta något paket nånstans långt åt helvete (det var bättre förr!), ta en snabb fika på Biltema, och sen hem igen.

Insikten som kom förra veckan om den här depressionen, känns på en del sätt som rätt fånig. Det är nämligen inte en bipolär depression. Det är inte heller nån sån där romantisk tonårsdepression där man skär sig i armarna och har så mycket kolsvart ångest att hela världen är som överkokt kaffe (been there, done that). Den är inte heller orsakad av något särskilt – det ligger inget trauma bakom, och med tanke på att jag föredrar mörkt ute och svala temperaturer, så är ju årstiden inte heller fel.

Den här depressionen är av det slaget att jag är uttråkad, samtidigt som jag inte har energi att göra något mer än det nödvändiga. Ingenting känns särskilt kul. Jag ler eller skrattar sällan. Det är extremt svårt att få arslet ur och göra saker, och jag orkar som sagt var inte göra särskilt mycket alls, oavsett.

Jag tror att den här depressionen är stressrelaterad, och att den kommer att ge sig ganska av sig själv. Framför allt nu när jag är medveten om den. Under hösten har jag noterat ett par, tre småsaker som inte varit som de brukar, men har inte tänkt så mycket mer på det. Förrän nu.

Som till exempel att jag tillåtit mig själv att äta socker relativt regelbundet, trots att jag äter LCHF. Det har inte tillhört vanligheterna på en drös år, och eftersom jag vet varför jag äter socker, och hur det påverkar mig, så tror jag att det helt enkelt inte får bli mer socker framöver, på länge. För dig som inte vet, så har jag ett livslångt, tungt sockermissbruk bakom mig, och det är därför det är så viktigt för mig att det inte blir värre än det är nu (och det är inte så farligt, men det är just den sortens tanke som kan göra det farligt).

För tillfället känner jag mig lite småkränkt av det här. Faktiskt. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle råka ut för en depression – inte nu!!! Jag är ju för tusan klar med hela bröstcancerbehandlings-tiden, och allt annat ligger ju ännu längre tillbaka i tiden. Men – åtminstone för mig, så är det skillnad på depression och depression (märker jag). En viss typ av depression behöver man hjälp med. En annan kan man fixa själv.

Och det här tänker jag fixa själv. Medvetenhet om problemet är en extremt stor del av lösningen. Sen hur jag rent praktiskt ska bära mig åt har jag ingen aning om ännu. Det faktum att jag fortfarande inte fixar stress överhuvudtaget krånglar till det en smula.

Men jag vägrar att släppa efter och dras in i något mer avancerat i fråga om depressioner. Been there, done that, too.

Och med det sagt ska jag försöka komma igång med att putta mig i säng. Jag måste upp tidigt i morgon, vilket ska bli ett äventyr efter ett par månader på min alldeles egen, snedvridna dygnsrytm. Det är min förhoppning att jag ska ta mig igenom dagen utan större blessyrer. Hur det går, det återstår att se.

Och medan jag fortfarande skriver, tar jag mig friheten att uttrycka min tacksamhet för att den här depressionen är såsom den är, och inte av det nattsvarta, trauma-infekterade slaget. För det är min tacksamhet oändlig. Ville bara säga det. ♥

 

Arkiv
Translate