Nästan ett halvår har passerat sedan jag fick min sista cellgiftsbehandling. Nästan fem månader sedan jag för sista gången blev strålbehandlad. En sommar full med regn har tagit plats mellan min nuvarande verklighet och det som var då. Det mesta av det är inlindat i tjocka lager med dimma – tack och lov.
Min plan var att min återhämtning skulle gå rätt fort, och att det inte skulle bli så stora konsekvenser av det hela. Allting är relativt, antar jag, och allt beror på vilket perspektiv man har.
På det stora hela mår jag bra. Jag har min positiva inställning intakt, och hela den här upplevelsen befinner sig numer i backspegeln. På det viset är jag extremt nöjd. Jag är full av tillförsikt och lärdomar som jag vill omsätta i praktiken.
Men allt eftersom tiden går, noterar jag småsaker som inte är som förr. Det var många år sedan jag hade någon stresstolerans att tala om, men nu har den gått under 0-strecket. Jag har också blivit extremt känslig för nya intryck. I veckan som passerat har jag varit hundvakt åt en supergo unghund på åtta månader, och trots att det har gått jättebra så är jag ändå helt slut både mentalt och fysiskt.
Och när jag säger det, menar jag att jag behöver återhämta mig betydligt längre än jag trodde, i alla fall som det känns just nu. Jag är så slut, både i kroppen och huvudet, att jag nästan känner mig sjuk (fast att jag inte är det).
Jag har ingen aning om hur det här med stresstolerans och nya intryck kommer att fungera framöver. Jag hoppas verkligen att det blir lite bättre, för annars kommer jag att känna mig ännu mer begränsad än jag gjort tidigare. Det här känns nämligen inte ett dugg kul.
Jag tror att det här med hur jag reagerar på intryck är det som stör mig mest, och som är mest påtagligt. Ja, det, och stresstoleransen (den icke-befintliga). Den enda positiva utkomsten av det är att jag inser att det blir ännu viktigare att jag tar hand om mig själv på ett bra sätt.
Men visst; det gör ju också att jag måste tänka om när det gäller hur jag lever, en smula. Jag är rätt osocial sådär överlag, och jag har numer större behov av att planera mina sociala kontakter än jag hade förr. Fast nu tror jag att jag måste bli ännu mer noga med att också planera in vila, särskilt om och när jag ska göra något som kräver (väldigt lite) mycket av mig.
Jag erkänner mig smått besviken på det här. Att bli trött fysiskt är en sak, men när skallen inte orkar hänga med på samma sätt – trots att jag lever med exempelvis den där icke-befintliga stresstoleransen och lite annat smått och gott, så är det fan inte kul. Jag vill inte bli mer begränsad än jag redan är.
Men förhoppningsvis blir det bättre. Jag vet ju redan att min förmåga är lägre än de flestas. Sjukersättningen har jag ju av en anledning. Men det vore ju trevligt om jag kunde ha ett vettigt liv ändå. Och ni anar inte vad frustrerande det är att känna till sin egen förmåga, åtminstone mentalt, och samtidigt känna sig så begränsad av vad kroppen och skallen orkar med. Dessa två ligger i en sån extrem ofas, vilket är skitirriterande.
Oh, en sak till som också är sjukligt jävla irriterande. Jag har märkt att jag har svårt med motivation och att få till en del rutiner. Vissa rullar på av bara farten – de som har med min hund att göra, han måste ju ut flera gånger om dagen. Men annat har jag svårt att få till så det fungerar. Det är också extremt störigt.
Jag är trött idag – tredje dagen på raken sedan den här unghunden hämtades av sin matte. Jag kommer nog att vara trött i flera dagar till. Dock hoppas jag att humöret vänder, för jag känner mig trött på gränsen till att vara ledsen enbart för att jag är trött. Det är inte heller ett dugg kul.
Blesh.