I torsdags förra veckan fick jag min sista strålbehandling. Fick med mig lite tips och råd samt några paddings för skavande bröstvårta, och sen var det liksom färdigt. Det känns nästan lite snopet, att gå från en verklighet till en annan sådär på en tusendels sekund.
Det där med verkligheter är för övrigt en intressant sak. Jag gillar ju sånt överlag, men i det här fallet är det ju väldigt praktiskt och uppenbart, det där med att leva i olika verkligheter. Under ungefär ett halvårs tid har jag levt i en verklighet där det varit vardag att må riktigt jävla fysiskt crappigt på grund av cellgifter, att leva med en konstant, onaturlig, giftig trötthet och drösvis med andra märkliga och stundtals rätt löjliga biverkningar, som sedan följts av några veckors vila innan det var dags för ytterligare en ny vardag med strålbehandling varje vardag i en månad.
Fi fan, jag är helt slut. Dels på grund av min obefintliga stresstolerans som inte mått skitbra av det här. Även om jag själv haft en positiv inställning till hela alltihopa, så är det fortfarande så att man utsätter kroppen för extremt mycket stress och press. Det här med att sitta och dagligen åka upp till onkologen för att bli strålad under någon minut känns inte bara löjligt – det har tagit upp hela min tid, eftersom jag hela tiden måste förhålla mig till bokade tider och så vidare. Det är ingenting som gynnar en hanterbar stressnivå hos mig, och det tar verkligen upp all min tid, hur fånigt det än låter.
Och nu sitter jag i den vardag som är resten av mitt liv. Det har ännu inte gått en vecka, så jag känner mig fortfarande stressad. Stressad som i att jag tror att jag måste ha bråttom, som att jag måste åstadkomma så mycket på en gång. Det stör mig en aning.
Jag har ju så många planer, också. Till exempel har jag ju en drös bloggar, och nu har det tillkommit två till. Man tycker ju att det skulle kunna räcka med en eller ett par, men tydligen inte. Jag behöver tydligen ha många fler. Det är ett rätt redigt #facepalm på det, faktiskt. För att inte tala om ett minst lika stort LMAO.
Den allra viktigaste planen jag har just nu, dock, är att ge mig själv tid och utrymme att bara vara. Att landa i att jag är på andra sidan den här långa, skitdryga behandlingen. Det är ju såpass nytt än, att jag fortfarande upplever att jag står på kanten av avslutad behandling – det kommer snart att tippa över till att vara på riktigt, men det tar nog några dagar till.
Men oavsett vilket så behöver jag ha tid på mig att smälta allting, klura ut vad i kroppen som eventuellt gått sönder av cellgifterna, läka huden på bröstet efter strålningen, reda ut vad som kan tänkas vara biverkningar av Tamofixen (hormonhämmande medicin), och så vidare. Att bara fatta att det är färdigt nu. Jag behöver inte stålsätta mig och stå ut därför att jag måste.
Så för tillfället ägnar jag mig åt att inte göra något alls, till att låta tankarna puttra runt under ytan medan jag fipplar hemma, går ut med hunden, klappar katten, tittar på tv-serier, bloggar… Men framför allt – jag tar mig inte iväg någonstans för att jag måste, eftersom det inte finns någonstans där jag måste vara, förutom hemma där jag vill vara just nu. ♥ Och det är stor skillnad på måste och vill.
Dock så är det ganska rörigt i huvudet. Jag har som sagt var massor med planer, och har svårt att bestämma mig för vart jag ska börja. Tankarna dansar hambo i skallen, fast inte så att jag direkt märker dem. De har iaf den goda smaken att göra det så att jag kan fungera någotsånär. 😀
Och jag tänker att det kommer att ge sig, det med. När allting planar ut, när jag på riktigt fattar att jag är färdig med alla behandlingar och fullhjärtat kan ägna mig åt att leva, så kommer hjärnan att hinna ikapp, den med.