Jag insåg just att jag skrev mitt senaste inlägg precis när jag skulle få min första cellgiftsbehandling. Det är ju lite lustigt, med tanke på att jag fick min sista behandling i torsdags (det är nu natten till söndag), så jag tänkte jag skulle skriva några rader om allt det här.
Det första jag kan säga är att jag inte har särskilt många supertydliga minnen av den här upplevelsen. Det jag kan säga är att det är extremt fysiskt intensivt, och att man (läs; jag) tvingas vara väldigt mycket i kroppen – och det är inte jag van vid. Jag lever ju större delen av mitt liv inne i mitt huvud, så det har varit väldigt märkligt att tvingas hantera så många och intensiva fysiska upplevelser. Men såhär i efterhand (jag har fortfarande någon vecka, tio dagar med biverkningar kvar att hantera) har det mesta försvunnit in i en tjock dimma. Och tack och lov för det, för det här är inget man vill ha några tydliga minnen av.
Jag är inte heller samma människa nu som jag var innan den här karusellen satte igång. Jag har lärt mig en hel del bra saker om mig själv, hur jag fungerar, jag har lärt mig sådant som acceptans i en betydligt högre grad än tidigare, jag har lärt mig nödvändigheten och nyttan av att lägga saker bakom mig i stället för att gå och bära det med mig som om det vore min nuvarande verklighet, och väldigt mycket mer därtill.
Dessutom har jag lärt mig att det är fullt möjligt att ta sig igenom sånt här skit helt på egen hand. Jag har haft hjälp av tre vänner som på olika sätt har varit ett alldeles enormt stort stöd, och jag kommer aldrig att kunna tacka dem nog. Men jag är fortfarande ensamstående och bor tillsammans med min hund (stor schäferhane) och min katt. Hunden måste ut, vilket inte alls har känts kul särskilt många gånger. Det mesta har blivit lidande och eftersatt, så just för tillfället längtar jag oerhört tills jag kan känna lust att gå en långpromenad, och dessutom ha orken, motivationen och energin att faktiskt göra det.
En av de saker jag verkligen har fått lära mig är hur fullständigt onaturliga kroppens reaktioner på cellgifter är. Det går inte att förklara för den som inte varit med om det, därför att det finns inga referensramar. Innan första behandlingen trodde jag att jag hade någon slags bild av det som kanske kunde stämma, men jag var oändligt naiv. Redan efter första behandlingen insåg jag att det här skulle bli något helt annat än jag trott. Allt eftersom har jag förstått mer och mer att det verkligen inte går att förklara hur det känns eller hur jobbigt det faktiskt är. Många biverkningar är rätt löjliga; jag har rapat väldigt mycket i perioder, jag har haft nedsatt syn stundvis, jag har varit förstoppad och en hel del andra småsaker som inte stör så mycket. Men så är det den konstanta tröttheten som aldrig ger sig, plus de rejält intensiva biverkningarna veckan efter själva behandlingen som har varit så sjukt jävla påfrestande för både kroppen och psyket.
Men som sagt var; det går att ta sig igenom det här utan familj. Jag tror att jag skulle ha tyckt att det varit jobbigare att ha folk runtomkring mig som envisas med att vara stöttande, tycka synd om mig och så vidare. Fast det kanske har att göra med att jag är så van vid att hantera tunga perioder helt på egen hand sedan tidigare.
Jag ska inte ljuga – det har varit en väldigt jobbig period. Jag har i och för sig haft turen att inte drabbas alltför hårt av biverkningarna (vilket inte säger ett skit, eftersom jag har mått riktigt jävla pissdåligt i perioder). Till exempel har jag inte varit sängliggande, jag har inte mått illa, jag har inte fått feber och tvingats bli inlagd, jag har inte fått skjuta upp någon behandling på grund av dåliga blodvärden… Men det innebär inte att det har varit lätt.
Som allmän rekommendation kan jag i alla fall säga att om du misstänker att något är fel i kroppen – kolla upp det. Kvinnor – kolla era bröst, och om ni hittar något märkligt, se till att kolla upp det, även om ni inte har fyllt 40. För er män och er prostata; av uppenbara skäl kan jag inte relatera, men hittar ni något knas, kolla det.
För tro mig; ni vill inte gå igenom en cellgiftsbehandling. Jag tänker mig att det är jobbigt nog för personer som inte dras med psykisk ohälsa, men för oss som faktiskt gör det – särskilt om vi redan innan befinner oss på en tuff plats, så finns risken att det verkligen blir skitjobbigt. Jag anser mig återigen lyckligt lottad som dels redan var stabil och mådde bra, men också för att jag har tränat min hjärna väldigt mycket i att tänka positivt och vara envis som en jävla gnu för att bibehålla det förhållningssättet. Jag inser att alla av olika skäl kanske inte klarar det, och det finns varken skuld eller skam i det. Herregud, mängden år där jag själv inte fixade det är alldeles för många, så jag hyser all sympati och förståelse för det.
Och eftersom jag hellre fokuserar på det som är positivt, så har jag under hela resans gång ansträngt mig för att tänka framåt. Jag har planerat för vad jag ska göra och vad som ska hända när allt det här är färdigt, vilket inkluderar saker som hur jag ska sköta mitt hår (som faktiskt inte rasat helt – jag har en skitlöjlig gloria av tunn, fjunig, superljus stubb över hela huvudet), inköp av kepsar och hattar vilket inkluderar en gigantisk solhatt inför sommaren, hur och när jag ska återgå till min vanliga kosthållning (som har skitit sig rejält under hela behandlingen), hur och när jag ska återgå till min ordinarie yogautövning (som också blivit lidande, särskilt under de tre sista behandlingarna), jag har funderat på kläder inför sommaren (efter strålningen ska man inte vistas i direkt sol) – och så vidare, i all oändlighet.
Jag har hört från andra kvinnor som varit med om allt det här tidigare, att en del av dem kraschar när alla behandlingar är färdiga. Jag tror inte att jag kommer att göra det. Där har vi fördelen med att ha vanan inne i att hantera motgångar och tuffa perioder i livet. Det är långt ifrån första gången för mig, även om det här är totalt annorlunda mot något jag någonsin upplevt tidigare. Men jag är bra på att hantera elände, jag processar väldigt snabbt och hittar sätt att tänka omkring svårigheter på väldigt kort tid, som förmodligen skulle ta en helt vanlig, frisk person, åratal att komma fram till. Sedan är jag givetvis inte perfekt – men jag vet att jag är bättre på det här än många andra.
Om man är intresserad eller nyfiken på – oavsett om det är för att man bara är intresserad och nyfiken, eller för att man själv står inför just den här behandlingen, så håller jag på att bygga upp en avdelning på en av mina andra bloggar om just/framför allt cellgiftsbehandling. Jag har nämligen roat mig med att lista de biverkningar jag upplevt efter varje behandling, och en kompis till mig tyckte att jag skulle lägga upp dem någonstans just för att det säkert finns andra som kan ha intresse av att läsa om det. Igenkänning is the shit, liksom. Vill du läsa mer, ta en titt här på sonyamalinka.se (direktlänkar finns i menyn längst till höger på bloggen).
Och med allt detta sagt tror jag att jag tänker lämna det här bakom mig och blicka framåt i stället. ♥