I somras hittade jag en knöl i mitt vänstra bröst. Paniken som uppstod vägrade låta mig sova och tankarna rusade amok i skallen. Skräckscenarie efter skräckscenarie målades upp, medan jag samtidigt tänkte att det här kommer jag inte att berätta för någon, för då har det inte hänt och i morgon kommer jag att inse att jag inbillade mig.
Så var det ju inte. Knölen fanns kvar på morgonen (jag lyckades faktiskt somna till slut), och efter en dags grubblande stod jag inte ut längre utan ringde en kompis som haft bröstcancer och berättade att jag hittat en knöl i bröstet.
Jag är alldeles oerhört fascinerad över vissa människor och hur sakliga de är. Just den här personen är en sådan, och det hon sade var – jaha. Ring och boka mammografi så att du får reda på vad det är för sorts knöl. Det är säkert inget, men det är bra att kolla upp OM det är något. Och OM det är något, så hjälper de dig att få ordning på det.
Så jag ringde. Långa väntetider pga covid, såklart, så det tog ett bra tag innan jag fick komma på mammografi med tillhörande ultraljud och biopsi. Läkaren som gjorde ultraljudet och biopsin tyckte det såg skumt ut och skickade mig på magnetröntgen en vecka senare. Ytterligare en vecka senare fick jag träffa en kirurg som berättade att – ja, det är en tumör och du har tid för operation nästa vecka.
Phew.
Jag ägnade fem dagar år att ogga över operationen. Jag har en enorm fobi mot masker över ansiktet, så det här med narkosen kändes jävligt jobbig. Fick tack och lov träffa narkosläkare dagen innan och grinade på hans kontor i ren panik. Han var dock hur trevlig och förstående som helst och vi kom överens om att jag skulle få lugnande för att vara helt borta i skallen när det var dags för narkos. Och tro mig – shit, vad de har bra grejer däruppe. 😮 Jag fick några tabletter och så sprutade de i mig nånting i rummet där de förberedde – och jag tror jag var helt borta redan innan vi kom ut ur det rummet ett par minuter senare.
För att göra en lång historia lite kortare – operationen gick bra. De fick ut allt, och tog en enda lymfkörtel. Jag har numera ett 46-årigt tantbröst och ett betydligt mindre och lite Madonna-spetsigt bröst. Det ser rätt löjligt ut, men jag har fått en protes (inlägg) att ha i bh’n så att det ser vettigt ut när jag har kläder på mig. Hur det ser ut när jag sover är ju rätt ointressant.
Dock – och här kommer det in lite humor i min värld. Eftersom de anser att jag är så ung (allt är relativt – även ålder, uppenbarligen) och vill att jag ska leva så länge som möjligt, så har de bestämt att jag trots att allt gick bra, att tumören var den vanligaste formen av bröstcancer med tillhörande hormonmottagare, så kommer jag att få cellgifter och efterföljande strålning samt en hormonmördande medicin under flera år.
Så – i morgon.. näh, faktiskt idag, om man tittar på tiden, så får jag min första dos cellgifter.
Och vet ni vad?
Det är alltid svårt att föreställa sig hur man reagerar i såna här situationer innan man faktiskt är där. Men jag hade nog trott att jag skulle bli knäckt, se mig själv som ett misslyckande och så vidare.
Men det lustiga, och jävligt tacksamma, är att jag faktiskt inte gör det.
Såhär tänker jag;
- min kropp fick för sig att producera en tumör som flyttade in i mitt bröst oinbjuden, utan att betala hyra eller på något annat sätt göra rätt för sig (förjävla oförskämt, kan jag tycka)
- tumören är nu avhyst med hjälp av kirurg, narkosteam och så vidare – alltså finns det ingen cancer kvar i min kropp
- jag själv ser mig själv som cancerfri – och det gör faktiskt vården också
- allt som händer från och med nu i fråga om cellgifter, strålning och så vidare, är i förebyggande syfte för att detta inte ska hända igen
För att övergå lite till min provocerade positiva inställning till det här.
Till att börja med – det här är långt ifrån det värsta som har hänt i mitt liv. Jag har levt igenom skit som är tusentals gånger värre. Det här är jämförelsevis en dans på rosor. Kommer jag att tycka att det är skitkul med cellgifter, att tappa håret och så vidare? Näh, självklart inte. Men det är fortfarande inte det värsta som har hänt. Det har redan hänt, och jag har tagit mig igenom det helt på egen hand, i princip utan stöd. Och har jag lyckats med det, och därefter ta mig igenom åratal av läkning, återuppbyggande med mera, så kommer det här att vara lätt som en plätt.
För vet ni vad? Det här handlar bara om min kropp. Det här har inget som helst att göra med mina känslor, mitt sätt att fungera, mina relationer, trasiga relationer, skuld, skam – eller något som helst annat i stil med det jag redan gått igenom och faktiskt överlevt. Visst kommer det här säkerligen att bli fysiskt påfrestande – det betvivlar jag inte.
Men jag har bestämt mig för att jag vägrar tycka synd om mig själv – och jag vill inte heller att någon annan gör det. För mig är det här a bump in the road, det är osmidigt av bara helvete, det är irriterande och störigt, det ger ekonomiska konsekvenser som jag inte gillar, det är omständigt och i största allmänhet bara i vägen. För i mitt huvud har jag inte cancer – det var knappt att jag tyckte att jag hade cancer medan tumören fortfarande bodde i mitt bröst.
Och jag anser inte heller att jag egentligen har tid att gå igenom det här. Inte för att jag jobbar eller gör något annat viktigt på det viset, men för att jag har kommit till en plats där jag faktiskt är stabil, trygg, mår bra – och jag vill ha det utan störningsmoment. Att gå igenom en cellgiftsbehandling är ett sjujävla stort störningsmoment, och det retar mig till vansinne att jag faktiskt måste.
Och eftersom jag mentalt redan är klar med allt det här, har jag drösvis med planer för hur jag ska göra under behandlingen, hur jag ska göra efteråt, vad jag behöver investera i inför nästa sommar när jag inte får befinna mig i direkt sol, hur jag ska få håret att växa och så vidare. Jag har också ägnat en del tid åt att fundera över hur jag kan underlätta för mig själv så mycket som möjligt under behandlingen, för att må så bra det går. Jag kommer förmodligen att tvingas lära mig att vara snäll mot mig själv och sova dagtid om jag behöver det – och det är inget jag gör lättvindigt. Har jag väl gått upp, har jag gått upp.
Sen är jag också oerhört tacksam över att jag känner ett flertal kvinnor som redan gått igenom det här. Jag har en väninna jag pratar med nästan dagligen, och jag får massor med information, kan ställa varenda korkad fråga jag kan komma på och mer därtill, och bara i största allmänhet prata om det här. Och hon är lika glad som jag, eftersom hon inte haft någon att prata med om sin resa, så från och med nu kommer vi att prata DAGLIGEN. 😀 Dit jag vill komma är att jag är oerhört tacksam över att ha personer med erfarenhet av det här omkring mig – för att inte tala om andra vänner som hjälper mig på lite olika sätt – med hunden, med skjuts upp till lasarettet och så vidare. De är värda tamejfan ALLT och mer därtill. ♥
Just nu är jag dessutom oerhört tacksam över att det hela sätter igång. Jag avskyr att gå runt och vänta, att inte ha koll, att inte veta hur det blir, hur jag kommer att må, och så vidare. Nu kommer jag alldeles snart att veta det. Och det handlar trots allt bara om några månader. Det hade varit en helt annan sak om det handlat om en livslång behandling för min överlevnad – men det är ju inte så. Det är en väl avgränsad tidsperiod – sen är det klart.
Och min plan är att allt det här kommer att gå som en dans. Och i morgon är det dags för första anhalten. Jag kommer att fira varje behandlingstillfälle, för det innebär ett steg närmare avslutad behandling.