Jag måste ha blivit en jävel på att hantera motgångar, eller i alla fall sådant som de flesta förmodligen skulle se som en livskris och en riktigt jobbig upplevelse. Jag vill hålla det lite för mig själv, exakt vad det handlar om, men det är rätt vanligt förekommande och går att åtgärda även om det kan vara lite omständigt och smådrygt under tiden.
Idag när jag kom tillbaka från en promenad med hunden stötte vi på ett par grannar ute på gården. Av någon anledning kom vi in på det här med tid, och en av dem sade att tiden går så fort numer (personen i fråga är 70+). Jag svarade att pappa sade en gång att tiden går fortare ju äldre vi blir, för att tiden vi redan upplevt blir längre och längre. Tid är således inte mer än relativ.
Jag upplever att det är lite samma sak med motgångar. Har man upplevt motgångar i den skala jag har gjort, är det lätt att bli lite blasé och tycka att andra motgångar inte är så farliga. Just så är det för mig nu. Jag tycker i och för sig inte att det jag upplever just nu är en motgång per se. Men det är en omständig och jävligt dryg upplevelse som är omtumlande och överväldigande. Fast jag vet att det finns de för vilka samma upplevelse är en ren livskris och något som blir en alldeles otroligt jobbig upplevelse.
Vilket får mig att notera och tänka att det är samma sak med motgångar som med tid – allting är relativt.
Jag vill på intet sätt säga att mina upplevelser i mitt liv är värre än någon annans som också haft ett skitliv – men jag har gått igenom saker som de flesta inte gjort, och som förmodligen skulle få de allra flesta att mer eller mindre gå under. Jag har dessutom gjort det till allra största delen på egen hand, utan vägledning, utan guidning, utan stöttning. Det mesta av det har handlat om känslor såsom skuld och skam i orimliga dimensioner, liksom trasiga relationer och konceptet att vara en fungerande människa. För er som följt mig ett tag – hela historien omkring framför allt min narcissistiska mamma.
Och i jämförelse med detta – det finns liksom ingenting som slår det. Inte ens det här, trots att det är en dryg, omständig och överväldigande situation.
Men alltså, seriöst. Är det något jag är imponerad av i den här skumma situationen jag befinner mig i, så är det just hur jag själv hanterar det. Jag är nästan – just blasé. Det känns nästan lite löjligt. Visst, det är överväldigande, det är omständigt, det är småjobbigt på sina vis. Och jag lär mig saker om mig själv på det här också. Men på det stora hela så har jag svårt att ta situationen på fullt allvar, just för att det inte är det värsta som har hänt i mitt liv.
Om det är på gott och ont kan jag inte avgöra. Inte än, i alla fall. Jag är än så länge inte helt medveten om vad det här kommer att ge för konsekvenser, och innan jag vet det – well, då är det svårt att förhålla sig till något alls (om man inte vill prova att förhålla sig till allt på en gång – jag har gjort just det, och det tog alldeles för mycket energi).
Men alltså, jag är så vansinnigt imponerad av mig själv när det gäller det här. Jag förstår att det är svårt att föreställa sig när man inte vet vad det handlar om, men som sagt var – jag vill gärna hålla det för mig själv, i alla fall just nu. Och alldeles oavsett så spelar det ju ingen roll vad du som läser tror, tycker eller tänker. Eftersom upplevelsen är min är det ju min egen reaktion och mitt eget sätt att hantera det som är intressant för mig.
Shit, vad jag måste ha lärt mig mycket de senaste åren. Covid-19 suger rejält, men uppenbarligen har isoleringen varit bra för mig, eftersom jag har haft tid att fundera över mig själv i alldeles extremt hög grad. Och tydligen har jag lärt mig en hel del. Bara det i sig är värt otroligt mycket, i alla fall för mig som verkligen gillar det här med självinsikt, självkännedom och så vidare. ♥
I like it.