När man lever med bipolär sjukdom är, i alla fall för mig, mitt allra främsta mål att hitta balans. Men vad innebär det att hitta balans? Och balans i vad? Av uppenbara skäl är ju känslomässig balans eftersträvansvärd och svår att nå, i alla fall utan bra medicinering och eventuell terapi. Fast det finns annan balans som också är mer än intressant, fast på andra sätt.
När jag varit i som allra sämst skick har det till största delen berott på att jag inte fungerat som person – vilket i sin tur till största delen berott på min uppväxt med en så kallad dold narcissist till mamma. Det är alltså mängder med saker jag inte lärt mig som barn, och extremt många destruktiva mönster jag fått med modersmjölken. Sånt tar tid att bearbeta och lära om. För mig har det tagit merparten av mitt vuxna liv.
Om man tänker sig att livet är en bred gata som sträcker ut sig framför en, så har jag hamnat i diket på ena sidan utan förmåga att ta mig upp. Det har varit skitigt, halt, lerigt, kantigt och vasst – såpass att jag inte kunnat ta mig därifrån för att jag inte har vetat hur, eller att det kan vara på ett annorlunda sätt.
Man tänker sig ju att det här med att befinna sig i mitten på vägen torde vara att befinna sig i balans. Så ser i alla fall min abstrakta bild av det ut. Men innan man kan gå på mitten av vägen måste man kanske ner i diket på andra sidan för att hitta den där balansen och känna sig trygg i den.
Jag tänker som en så “enkel” sak som att kunna sätta gränser, förmågan att avgränsa sig själv från sin omgivning (ett praktexempel på vad barn till dolda narcissister inte lär sig) – nu har jag lärt mig det, och upplever att jag gör det in absurdum. Varför? För att jag kan och för att det är skitviktigt för mig att vara säker på att de jag möter respekterar mina gränser och inte kliver över dem bara för att de kan – vilket är vad jag är van vid.
Men det blir ju en obalans – att först vara åt det ena, extrema hållet, för att därefter gå över åt det andra extrema hållet. I slutänden blir det förhoppningsvis balans, men vägen dit kantas onekligen av just – extremer.
Jag tar det dock med ro. Jag inser att jag säkert kan upplevas som kompromisslös i vissa situationer – och det är jag nog. Jag har till exempel tröttnat på det här att anpassa mig för andras skull, eftersom jag har gjort det i så extremt hög grad under hela mitt liv. Jag har kommit till det där stadiet att man får ta mig som jag är eller låta bli, och där tänker jag stanna. För mig handlar det om att ta hand om mig själv på ett sätt jag inte gjort tidigare, och eftersom jag mår bra av det ser jag ingen anledning att låta bli.
Och bara för att tydliggöra litegrand; det handlar till exempel om att låta bli att göra saker för andra som får mig att reagera på negativa, destruktiva sätt – även om den andra personen mår bra av det. Så småningom kanske jag gör det ändå (när jag hittat balansen), men än så länge är det tvärt nej om det inte känns bra.
Ibland kan det kännas jävligt drygt att vara 46 år gammal och lära mig allt det här som medelålders. De flesta lär sig ju det redan som barn. Men å andra sidan; jag har ju på sätt och vis tur att vara medveten om vad det är jag lär mig och kan därför njuta av det på ett sätt som den som lärt sig det från början kanske inte gör.
Balans är ett av de viktigaste målen jag har med mitt liv. Att hitta och stanna i ett balanserat tillstånd. Mitt mående är kontinuerligt stabilt, även om jag givetvis har dåliga dagar när jag är trött och extra lättretlig – men inte på en bipolär nivå, så att säga. Det är en del andra områden där jag känner att jag gått från en extrem till en annan, och jag tror att jag kanske måste det innan jag hittar balansen. Jag vet inte – jag har aldrig gjort det här tidigare, så jag har noll koll. 😀