selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Nästa år är det tio år sedan jag fick min diagnos; bipolär, typ II. Det är verkligen inte klokt. Tio år (snart). Det har runnit enorma mängder vatten under broarna sedan dess, och även om jag haft perioder där jag ifrågasatt min diagnos, har jag nu sedan drygt ett år tillbaka verkligen undrat om jag faktiskt, sådär på riktigt, verkligen har bipolär sjukdom.

Det här är ingenting jag tar lätt på. Det här är något jag funderat på oerhört länge, eftersom jag redan långt innan min diagnos visste att roten till mitt onda sitter i hur jag växte upp. Att framför allt mamma är den person som orsakat mest skada, och ju äldre jag blivit har jag insett att min pappa (trots att vi älskade varandra oerhört) också ställt till en hel del skada, även om han aldrig menat det.

Förra sommaren (2020) hittade jag en Youtubekanal som handlar om just narcissism. Även om jag känt mig väldigt hemma i min bipolära diagnos, jag har känt igen mig i symptom och beskrivningar och så vidare, så var Dr. Ramanis videor som att komma hem. Allt hon beskrev, särskilt det som rör så kallad dold narcissism (covert narcissism), var som att höra henne berätta mitt livs historia. Sedan dess följer jag ett flertal andra kanaler som också handlar om narcissism, men just Dr. Ramani är den som haft störst betydelse för mig.

Sedan dess har jag mer och mer ifrågasatt min diagnos och om den faktiskt stämmer. Nu är jag mer eller mindre övertygad om att alla de problem jag haft under årens lopp har berott på att jag växt upp under de förhållanden jag gjort. Det har inte varit ett lätt liv, och det är ingenting jag önskar någon annan. Jag har ägnat större delen av mitt liv, särskilt de senaste tjugofem åren, med att på olika sätt försöka jobba mig igenom allt, att hitta sätt att leva på som fungerar för mig.

Ni som läst här på bloggen länge vet hur jag har kämpat. Och nu, av någon anledning, börjar jag känna att jag kommer någonstans. Att jag är på rätt sida av avgrunden. Och det är så vansinnigt häftigt.

Och det är därför som jag helt plötsligt har fått för mig att jag ska starta en egen Youtubekanal som ska handla om hur man tillfrisknar från en uppväxt med en narcissistisk förälder. De flesta YT-kanaler jag hittat drivs av psykologer, coacher och liknande, och jag anser att det saknas personligt upplevda perspektiv. Därför vill jag bidra med det, och dessutom göra det från ett positivt perspektiv. Jag vill fokusera på att av-identifiera sig med offerrollen (att vara offer för narcissism), att hitta en ny identitet som sig själv, och framför allt – att tillfriskna. Allt kommer ju att göras genom mina egna erfarenheter, men förhoppningsvis finns det en och annan därute som uppskattar det och kan ha nytta av det.

Jag har redan börjat fippla runt med det här, men min tanke är att kanalen ska köra igång i januari. Det ger mig tid att fippla, fundera, fortsätta fippla, filma, lära mig redigera film, och så vidare.

.. och ja, givetvis kommer jag att skvallra om vad, när, hur, vart och varför det händer. 🙂