selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

En bekant förlorade nyligen en nära anhörig, och jag läste att hen ville ta efter sin anhöriges bästa egenskaper. Jag tänkte precis samma sak när pappa dog, och även om det blir fem år sedan i januari, tänkte jag ändå ta upp åtminstone en egenskap hos honom jag faktiskt bara för någon vecka sedan kom på att jag ska ta och efterapa.

Jag har aldrig upplevt mig som särskilt lik pappa. I alla fall inte när jag var yngre, och det enda han gjorde var att tala om för mig hur lik jag var mamma och hur otroligt dåligt det var. Men ju äldre jag blir, desto mer ser jag faktiskt rätt stora likheter mellan oss. En del är nog inlärda, medan andra säkert har gått i genetiskt arv. Det enda sätt jag garanterat inte tycker att jag är lik min pappa, är utseendemässigt. Både jag och mina systrar på mammas sida är extremt lika mamma, medan min bror förmodligen blev rätt lik sin pappa (vi har alla olika pappor). Jag har inte träffat min bror på många år, så jag kan inte säga det med säkerhet, dock. Men jag och pappa – not so much. Inte i mina ögon, i alla fall.

Vi var dessutom väldigt olika i våra behov, jag och pappa. Han var uppväxt på ett visst sätt i en arbetarfamilj, där frågan om självförsörjning var viktigare än något annat. Han var inte så mycket för att prata på djupet om saker – i alla fall inte på det sätt jag velat och behövt. Han var överlag, ur mitt perspektiv, en mycket materialistisk man. Rationell, praktisk och en handlingarnas man – det var min pappa i ett nötskal, såsom jag sett honom.

Jag har på åtminstone en del sätt haft oerhört svårt att acceptera min pappas sätt att vara och leva, eftersom det legat så oerhört långt ifrån hur jag själv fungerat. Jag har alltid varit väldigt styrd av mina känslor och hur jag mår, och det har inte min pappa varit. På gott och ont har hans liv bestått av att gilla läget och gå vidare – men då har hans liv förmodligen varit mycket lättare än mitt. I alla fall på de sätt som mitt liv varit omöjligt att leva.

Men – för att återgå till de egenskaper hos en person som dött man vill ta upp i sin egen person. Det jag tänker på just nu, som jag vill införliva i mig själv är något som står i rätt stor kontrast till hur jag varit och fungerat under många, många år. Passivitet är ett stort problem för mig, eftersom det förhindrat mig att faktiskt göra saker i mitt liv. Och då pratar jag om såpass “enkla” saker som att skrubba köksluckorna en gång i månaden, att faktiskt få arslet ur och skriva den där boken jag velat skriva så länge (flera stycken, faktiskt), att faktiskt göra si eller så – och inte bara tänka att jag ska göra det i morgon, eftersom det aldrig blir av.

Därför, och det här kom jag fram till för bara någon vecka sedan, ska jag ta och införliva pappas förmåga att bara resa sig upp och göra – hur tråkigt det än är. Jag har radvis med fördomar om att en tråkig sak tar så lång tid att göra, men det är oftast ren, skär lögn. Tråkiga saker kan faktiskt gå rätt fort att göra, om man bara – gör dem. Det är när man inte gör dem som de tar tid och inte blir gjorda (uppenbarligen – inte sant!?).

Det är märkligt hur man, när en person väl är borta ur ens liv, kan komma på att man faktiskt var/är rätt lika, även om man inte upplevde det då när de fanns kvar. Jag är ju uppväxt med att bo hos pappa, så det vore ju märkligt om jag inte vore rätt lik honom till sättet. Och såhär i efterhand tror jag faktiskt att jag är det. Och eftersom jag, bortsett från att vi var så vansinnigt olika och dåliga på att kommunicera genom våra olikheter, tycker att min pappa var en alldeles fantastisk man, så är det ju väldigt trevligt att känna att jag är lik honom.

Men för att återigen återgå till det där med att ta tag i saker och faktiskt göra dem. Det här är något jag verkligen har saknat i mitt liv under många, många år och något jag verkligen vill ska fungera. Och eftersom det trots allt råkar vara så att jag steg för steg blir mer och mer mig själv, såsom jag tror att det är tänkt att jag ska vara, känns det som ett naturligt steg att införa även det här med att vara en handlingarnas person i mitt liv igen.

För dig som aldrig varit med om att tappa och förlora allt, inklusive dig själv, och därefter börja bygga upp och ihop dig själv igen, kan jag upplysa om att det förvisso kan vara rätt jobbigt – men det är också förbannat roligt. Jag vet liksom inte vart det slutar. Jag har en aning om vem jag kommer att vara, men jag kan inte veta med säkerhet förrän jag är där. Och tro mig – det är superspännande.

Särskilt eftersom allt som ligger bakom att jag är där jag är idag är så oerhört komplext, men det visar sig att vägen till att bygga ihop sig själv är minst lika komplex och intrasslad – fast på ett bra sätt. Vi får se vart allt landar i slutänden. 🙂