selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Det var något jag tänkte på häromnatten när jag skulle sova (på morgonkvisten, faktiskt, eftersom jag lägger mig när folk börjar kliva upp), som jag tyvärr glömt exakt vad det var. Bra var det, så jag hoppas jag kommer på det, eftersom hela tanken var att det skulle bli ett blogginlägg här. Men – nu får det bli något annat i stället, och det handlar om ungefär samma sak – bara inte så exakt.

Tror inte att jag har nämnt det på den här bloggen, men jag läste nyligen en bok av författaren Don Miguel Ruiz, som skrivit radvis med böcker om tolcekernas visdomar. Urgamla filosofier om hur världen fungerar, alltså. Boken jag läste heter De Fyra Överenskommelsena (The Four Agreements, och jag läste den på engelska), och tar upp två huvudspår och därefter några saker man kan tänka på för att vara och leva så nära sig själv som möjligt.

De första huvudspåren handlar om hur vi förstår och uppfattar det vi kallar “verklighet”. Vår verklighetsuppfattning bygger åtminstone från början, på det vi lär oss om världen från föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, vänner, lärare och andra vi har omkring oss som barn. För att inte tala om tecknade filmer. Den här verklighetsuppfattningen förändras allt eftersom vi blir äldre, lär oss nya saker och så vidare. Men den är alltid färgad av den överenskommelse vi gjort med alla de här människorna, om hur verkligheten ser ut och fungerar.

För min egen del är en sådan överenskommelse om hur världen fungerar, att kvinnor är offer och behöver tas omhand. Jag har skrivit om det förut och kommer säkerligen att skriva om det igen. Mamma lärde mig att kvinnor är offer och pappa lärde mig att kvinnor behöver tas omhand. Det är alltså en inlärd syn på kvinnan, och inte nödvändigtvis eller automatiskt min egen. Jag har en helt egen bild av vad det innebär att vara kvinna, men den har trängts undan av den osmickrande bilden av kvinnan som svag och ett offer.

För att gå vidare; min tolkning av Ruiz, som dessutom är snarlik den syn jag redan har på verkligheten, är att vi alla uppfattar den olika beroende på vad vi har bakom oss – men att det finns generella överenskommelser om hur allting fungerar. De flesta är överens om att när himlen är blå är det fint väder, när det regnar blir man blöt, nationer har generella överenskommelser om hur man firar jul och midsommar, hur man beter sig när man står i kö, och så vidare i all oändlighet.

Överenskommelserna finns alltså på alla nivåer möjliga, och några fler därtill. Vi kommer inte ifrån överenskommelserna.

Det vi däremot kan göra, särskilt när det gäller överenskommelser som inte känns bra i kroppen, är att göra oss av med dem. I mitt fall blir det både lätt och svårt. Min överenskommelse har pågått i hela mitt liv och sitter väldigt djupt rotad – men å andra sidan är båda mina föräldrar döda. Det finns inte längre någon att ha den här överenskommelsen med, och jag är helt fri att göra en ny överenskommelse med mig själv.

Jag har minst en till sån där gigantiskt stor, supertydlig överenskommelse med framför allt min pappa, som handlar om pengar och självförsörjning. Det är också en överenskommelse jag vill göra mig av med, eftersom den inte stämmer med i princip allt annat som bygger upp min egen världsbild och verklighetsuppfattning. Det är många knutar som ska knytas upp, dock, och där har jag en hel del att roa mig med framöver. Men det ska göras, för jag tror att det finns mycket som kommer att släppa då.

Jag kan bara svara för mig själv, men såna här saker är skitviktiga för mig och min tillfrisknad. Min egen bipolära diagnos (som jag det senaste året börjat tvivla på att jag faktiskt har) bygger i princip uteslutande (enligt mig) på hur jag växte upp och hur jag påverkats av mina föräldrar. Kan jag lokalisera och kasta bort alla dessa lager med överenskommelser och annat skit tror jag att jag kommer att nå enormt långt i min tillfrisknad.

Och jag vill dit.

Någon dag ska jag få arslet ur och börja skriva en bok om tillfrisknad. Jag har ägnat mig åt det sen jag var runt tjugo – något torde ha fastnat, och något torde jag ha gjort rätt, någonstans. Även här kan jag bara svara för vad som har fungerat och fungerar för mig – men något av det kanske kan fungera för någon annan. Varje människas resa är deras egen, trots allt, och alla måste finna sin egen väg. (Hör ni hur pretentiös och flådig jag låter? 😀 )

Jag skriver om allt det här därför att det är viktigt för mig. Efter ett liv som marionett där någon annan hela tiden har hållit i trådarna och dikterat hur jag ska vara, är det viktigaste jag kan föreställa mig just nu möjligheten att tillåta mig själv att vara JAG. Att överge fåniga överenskommelser som inte gynnar mig, och hitta nya sådana som faktiskt kan ta mig någonstans. Jag kan inte tillräckligt starkt säga att det här är det viktigaste arbete jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag gör det inte för någon annans skull, utan uteslutande för min egen.

Att komma till en punkt där jag känner mig tillfreds med vem jag är, där jag känner att kropp och själ sitter ihop, där jag känner mig nöjd med hur min spegelbild ser ut (och då menar jag både bokstavligen talat och ur ett väldigt abstrakt perspektiv), är min för tillfället främsta uppgift. Jag vet inte om jag någonsin kommer dit, men det är dit jag siktar.

Och det ska väl vara självaste fan om jag inte lyckas.