selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Om ungefär två veckor börjar min terapi, och jag har börjat få ågren. Inte för att jag inte vill, utan för att jag börjar bli lite smårädd. Jag ägnar för tillfället rätt mycket tid och energi åt personlig och andlig utveckling på andra sätt, och ingetdera innefattar att gå tillbaka och rota i gammalt skit, så tanken på att faktiskt göra det känns.. sisådär.

Men eftersom jag tror att jag kommer att tjäna på det i längden, så tänker jag göra det här. Trots att det känns jobbigt att fundera på. Trots att jag tror att jag skulle kunna komma rätt långt enbart med de strategier jag håller på att utveckla genom mitt eget arbete för personlig och andlig utveckling. Det är nämligen en del skillnad på personlig/andlig utveckling och det där med att lära sig att tillåta sig att känna. Den personliga/andliga utvecklingen är, i alla fall för mig, väldigt intellektuell. Jag sysslar med det för att jag vill förstå mig själv, lära mig nya sätt att tänka omkring mig själv och min omgivning. Men däri ryms inte riktigt känslor, och det är dem jag vill åt. Det är i mina invanda och inlärda känslomönster grunden till de tankar och (van-)föreställningar jag har om mig själv, sitter.

Alltså – terapi.

Men det innebär som sagt var inte att jag inte har ågren om saken, för det har jag. Jag avbröt skrivandet och gjorde ett yogapass för att känna mig lite bättre till mods, och jag tror faktiskt att jag lyckades. Åtminstone såtillvida att jag inte har den där frånvaron av koppling mellan kropp och skalle, för det är rätt obehagligt.

Till saken hör också att jag på det stora hela är väldigt stabil sedan en längre tid tillbaka. Med längre tid menar jag flera år. Visst kan det hända att jag har dagar när jag känner mig sisådär, men det är inte värre än så. Jag har inte mått riktigt dåligt på väldigt, väldigt länge. Och när jag då har en dag som idag, när jag borde känna mig helt ok (framför allt sovit ordentligt), inget knepigt har hänt, jag har allt jag behöver och så vidare – så blir det jätteskumt att gå runt och känna sig off och låg.

Sitter och är tankspridd. Lyssnar på bra musik samtidigt som jag skriver här och distraherar mig med sociala medier bara för att låta bli att tänka för mycket. Men jag tror att jag blir rädd för att må dåligt när jag känner mig såhär låg och off. Det blir verkligen en ond cirkel. Det låga och off är dock mindre drygt och störigt än den disassociation som sker. Det låter värre än det är, men är nog så irriterande. Det är som att hakarna som håller ihop och kropp och själ hakar av sig helt av sig själva och så svävar delarna en bit ifrån varandra utan att ha någon direktkommunikation.

Och det här är ju ett av skälen till att jag vill gå i terapi. För att i så hög grad som möjligt komma ifrån disassociationen som jag upplever som oerhört störande. Särskilt som jag inte vet hur jag ska ta mig ur den, när den väl är där. Och jag tycker verkligen att jag är i såpass bra skick att den inte borde vara där överhuvudtaget.

Så därför får det bli terapi, även om det känns läskigt just nu. Jag kommer att tacka mig själv, förmodligen redan under tiden. För det råkar nämligen vara så att jag är ute efter betydligt mer än halvblessyrer. Jag vill gå på djupet och förändra grundinställningarna i det som är jag. Jag vill bli och vara en person som fungerar, även på djupet. Jag vill kunna vara ärlig mot mig själv och säga att jag är en bra person. Att ljuga för mig själv gynnar liksom ingen – minst av alla mig själv.

Att jag är såpass stabil som jag är, är det främsta skälet till att jag inte skriver så mycket här just nu. Under terapins gång, dock, gissar jag att jag kommer att vilja häva ur mig massor.

Så vill ni hänga med, se till att göra det. 🙂