selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Jag gick på dass för att hälla ur mig en kanna te direkt när jag var klar med mitt förra inlägg, och medan jag satt där och skvalade kom jag på en sak till om det här med att vara ett offer. Allt är som vanligt en rad punkter som kan kopplas till varandra, så jag ska förklara vad jag menar (tror jag, om jag lyckas).

Jag tror att det som verkligen avgör om man har offerkoftan eller inte, är ens individuella förmåga och vilja att göra något åt den egna situationen. Jag har befunnit mig i situationer där jag – faktiskt, varit ett offer i väldigt hög grad eftersom jag av olika skäl inte kunnat göra något åt min situation. Gudarna ska veta att jag har försökt, men inte lyckats – om och om igen. Det jag tänker närmast på är situationen som uppstod med mina grannar för (vid det här laget) rätt många år sen.

Men på det stora hela – är man ovillig och/eller oförmögen att göra något åt det man tycker synd om sig själv för eller anser sig vara ett offer inför, då är man en självutnämnd martyr. Min mamma var sådan. Ingenting var någonsin hennes fel, och det var bara för alla andra att rätta in sig i ledet och acceptera att det var de som gjort/var fel.

Nu måste man inte vara lika extrem som min mamma var för att bära en offerkofta. Jag bär den säkert fortfarande till och från (eller ja, det gör jag ju, eftersom det känns så viktigt att skriva om, försöka förklara, förtydliga och så vidare), men till skillnad från mamma är jag medveten om saken och vilka problem det ger.

Men det var verkligen den där tanken om huruvida man är förmögen att göra något åt saken som fick mig att tänka till. När det gäller mitt lymfödem finns det inget jag kan göra, annat än att ha mina kompressionsstrumpor (oavsett temperatur, hur jävla olidligt det än är). Ja, jag kommer att fortsätta tycka synd om mig själv på somrarna, men kanske är jag inte ett offer bara för den sakens skull.

En annan sak jag faktiskt kan förändra själv, är hur jag bor. Jag vill gärna tro det, i alla fall. Jag bor i en lägenhet på tredje våningen, som varje år blir hur varm som helst på sommaren. Jag har bott högst upp eller väldigt högt upp i nästan tjugo års tid, och jag är supertrött på det. Dessutom skulle jag vilja ha en större lägenhet eftersom mina hobbies tar så stor plats. Jag har faktiskt varit i kontakt med min hyresvärd, men jag måste nog ta kontakt med dem igen och se hur det ser ut.

Som så mycket annat är det här med offerkofta, offerroll, offermentalitet och så vidare, rätt komplext. Det har att göra med, märker jag, den attityd man har gentemot sig själv och andra. Jag är i och för sig inte förvånad – alltså, jag vet ju egentligen allt det här. Men det är tjugo år sen mamma dog. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Jag är inte ens i närheten av samma person nu, som jag var då. Tack och lov, får jag lov att säga.

Fasiken, alltså. Jag blir mer och mer nöjd ju mer jag funderar på det. Jag är inte nödvändigtvis ett offer. Allt handlar om.. inte nödvändigtvis hur jag hanterar situationerna, men i hur jag förhåller mig till dem och till mig själv. Och eftersom jag bestämde mig för ett tag sen att jag inte behöver vara som min mamma – det måste ju gälla allt, inte sant? Jag behöver inte vara som hon, och då vore det ju alldeles enormt korkat att välja att vara så av ren, skär lathet och vana.

😮

Seriöst, gott folk. Det här är hardcore mental och känslomässig gympa för mig. Shit, vad det snurrar i skallen nu. 😀

Men ok. Då har jag ett nytt läge att utgå från i mina funderingar på det där med att släppa taget om offerrollen. Då behöver jag inte ens släppa taget om den, om jag inte har den på mig. Då behöver jag bara resa på mig och kasta bort resterna och skuggan av den offerkofta som mamma hade på sig.

Och då är vi i och för sig tillbaka till det där med – vem vill jag vara? Jag har lite nya tankar om det, men det får bli ett helt eget inlägg lite senare. 🙂

HA! Shit, ni anar inte vad ascoolt det här är. Att komma på saker när man sitter på dass, skriva ett blogginlägg och inse att det inte alls behöver vara som det man trodde i det förra inlägget som skrevs alldeles nyss. Insikten om att man måste faktiskt inte lida bara för att.

Sug på den, ni.