selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Jag är uppväxt med en mamma som var ett konstant offer för omständigheter och som alltid lade skulden på någon eller alla andra. Ingenting var någonsin hennes fel. Det är så jag har lärt mig att en kvinna ska vara. Ett ständigt offer. Jag var runt tjugo eller så när jag insåg att det inte är särdeles smickrande att ha en konstant offerkofta på sig (alla möjliga hintar till Sverigedemokraterna här, dåråh).

Vad innebär det att ha en offerkofta på sig? Att ständigt tycka synd om sig själv av ett eller annat skäl? Jag kan numer bara prata för mig personligen, men jag har ett par, tre grejer som gör att jag åtminstone i perioder tycker rätt synd om mig själv.

Sommaren är ett sånt exempel. Jag avskyr sommar. Jag fullkomligen hatar värme. Hela jag, både kropp och skalle, går ner i survival mode only om temperaturen går över 25 grader. För mig betyder det att hela min tankevärld blir inlindad i tjocka lager med fetvadd – jag kan alltså inte tänka ordentligt. På grund av min icke-existerande stresstolerans är jag rätt långsam av mig i vanliga fall, men på somrarna blir jag extremt långsam och trög, både i hur jag tänker, fungerar, faktiskt gör, och dessutom rör mig.

Min kropp blir, på samma sätt som man blir kall genom märg och ben på vintern, varm rakt genom märg och ben. Är det riktigt illa kan det ånga om hela mig – det är som om jag kokar inombords. Och jag säger det inte för att låta lite lustig, utan jag menar det verkligen. Det är fullständigt vidrigt.

Dessutom – dessutom, har jag lymfödem i mina underben, så jag behöver ha tjocka kompressionsstrumpor på mig. Året runt. Särskilt när det är varmt. Och tro mig när jag säger det – det är inte ett dugg mysigt när det enda man vill är att ta av sig dem och släppa huden fri. Men nej, för då måste jag ha dessa tjocka, tighta strumpor på mig. Vilket i sin tur påverkar hur jag klär mig i övrigt, eftersom jag är oerhört kinkig med det.

Det här är en sån där grej där jag nästan känner att jag “måste” vara värst. Att det är mest synd om mig för ingen annan har det lika illa som jag. Nu vet jag ju att det finns andra med lymfödem som är långt värre än mitt – med strumpor håller sig nämligen mitt i bra skick. Jag kan svälla litegrand under dagen när det är varmt trots mina strumpor, men det går aldrig till överdrift. Det finns de som går med kompressionsstrumpbyxor och kompressionsärmar hela somrarna, och fullt så illa är det faktiskt inte för mig.

Men ändå. Ni fattar grejen.

Min pappa sade en gång till mig att “allting blir så stort för dig”, och han hade rätt. Det är inte fullt så illa numer, men under många år blev allt som hände, allt jag kunde tolka negativt, enormt stort. Det tog extremt stort utrymme i min tankevärld, och allt annat som på något vis “är” jag, sjönk undan och mer eller mindre försvann. Jag har alltså en tendens att dränka mig i mina problem. Att bibehålla offerkoftan.

Men vet ni vad? Jag trivs inte där. Det är inte med offerkoftan på jag är på mitt bästa. Det är inte offerkoftan som ger mig den där kärnan av armeringsstål jag är så stolt över. Offerkoftan ger mig något att grubbla över, något att störa mig på, men är faktiskt inte mycket mer än så – inte egentligen.

Frågan är alltså inte huruvida jag vill behålla offerkoftan eller ej. Där är svaret ett rungande NEJ. Jag trivs bättre när jag håller ihop, när jag kan vara sådär vuxen, ta ansvar för mina egna känslor, reaktioner, handlingar och så vidare. Det är trots allt betydligt tuffare och så jävla mycket roligare, än att hela tiden tycka synd om sig själv.

Det som för mig känns lite klurigt är – hur tusan gör jag mig av med min offerkofta för all framtid? Hur bär jag mig åt för att släppa taget om mig själv som offer, och tillåter mig själv att helt enkelt bara vara jag?

Förresten, det slog mig just att det finns en sak jag har funderat på omkring det här – och det är hur min offerkofta egentligen ser ut. Är det en offerkofta på riktigt, eller finns det något annat som gör att den bara ser ut som en sådan?

Jag tänker att jag växte upp under förhållanden där jag aldrig blev bekräftad på ett vettigt sätt, där mina känslor och behov antingen var totalt oviktiga (för mamma), eller förminskade (av pappa). Jag tänker ibland att kanske att en del av den här offerkoftan kanske helt enkelt är ett stort behov av att få min egen upplevelse av en viss sak (t ex min värmeintolerans, min lymfödem osv) sedd och bekräftad. Att någon annan än jag själv säger att “ja, fi fan, vad du har det jävligt när det gäller just den här saken”.

Det är svårt att avgöra, kan jag känna. För jag råkar ju också veta att jag har ett väldigt stort behov av att bli just sedd. Att någon som inte är jag bekräftar mina upplevelser.

Alldeles oavsett vilket så återstår som sagt var frågan om hur tusan jag ska bära mig åt för att släppa bilden av mig själv som ett offer, och tillåta mig att bara vara jag. Problemet är ju att jag, som sagt var, gärna dränker mig i det jag upplever mig vara ett offer inför. Jag vet inte om det beror på att jag helt enkelt inte lärt mig att hålla fast i allt annat som är jag eller vad i helvete det är frågan om. Störigt är det, i alla fall.

Jag gissar att det har med attityd och förhållningssätt att göra. Kanske måste jag ägna sådär supermycket tid åt att fundera mer över vem jag är, vem jag vill vara, för att kunna släppa taget om den här offermentaliteten jag tycker att jag har ärvt av min mamma. Jag vill verkligen inte ha den, så jag vill verkligen hitta ett sätt att släppa den och bara vara – JAG.

Och när jag tänker ett snäpp närmare på saken så tror jag att ett sätt är att fortsätta bekräfta mig själv. Ett sätt som kan funka för mig är att ta en egen mammaroll inför mitt inre barn och bekräfta mig själv den vägen, de gånger jag av ett eller annat skäl känner mig låg eller ledsen. Men jag ska fortsätta klura på det här, och det där med vem jag vill vara.

Återkommer.