selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Det är ett par år sen jag publicerade boken Jaget som inte var mitt här på bipolarblog.se. Redan innan jag blev klar med den började jag fundera på att skriva en till bok. Fast en bok om tillfrisknad. Hur i helvete man bär sig åt från att må bättre i/efter en relation med en narcissistisk förälder. Nu är det eventuellt dags att börja skriva den. Jag har så sakteliga börjat fundera på hur boken vill skrivas, vad som ska ingå och så vidare.

Det jag kan säga med någon slags relativ säkerhet är att den här boken inte kommer att vara som den förra. Jag tror inte det, i alla fall. Troligen kommer den att vara tydligare i form av kapitel, men jag kan helt ärligt inte säga det med säkerhet än. Jag har bara börjat anteckna ytterst lite om vilken sorts innehåll som känns relevant. Formen kommer senare.

Något jag däremot KAN säga med 100% säkerhet är att den här boken, liksom den förra, kommer att vara skriven helt ur mitt eget perspektiv. Oavsett vad jag tar upp, kommer jag att berätta om varför si eller så har fungerat för mig, och varför. På vilket sätt – inte en aning, ännu.

Det finns för– och nackdelar med det här. Fördelarna är att boken vill skrivas, och jag behöver vara den som skriver just den här boken. Jag tror och hoppas att den kan vara till nytta för andra som sitter i samma sits som jag gör, med en narcissist till förälder.

Nackdelen är att jag i och med skrivandet av den här boken håller fast vid min roll som barn till en narcissist. Med tanke på att mamma varit död i tjugo års tid känns det ju lite fånigt. Särskilt med tanke på att jag tror att livet blir roligare om jag kan släppa det. Men å andra sidan; jag ska ju gå i traumaterapi i höst, så det kanske är bra att hålla tag i det ett tag till för den sakens skull.

Men jag ville i alla fall skvallra lite om hur mina tankar går och vad jag har för planer. Jag har ingen aning om hur lång tid det här kan tänkas ta. Den förra boken tog ungefär tio månader, kanske tolv, från början till slut. Kanske gör den här också det – det återstår att se.

Sen ska jag ta tag i att skriva ett inlägg om att släppa offerrollen och hitta en ny berättelse om sig själv (som för övrigt också med all största sannolikhet kommer att finnas med i boken), vilket är viktigt efter ett år när mina tankar haft helt fritt utrymme att gå vilse i offerrollen.