selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

En insikt som dykt upp på senaste handlar om hur man definierar sig själv och vad man identifierar sig med. Det senaste året, sedan jag insåg att min mamma faktiskt, på riktigt, var en narcissist, har jag identifierat mig väldigt hårt med just det. Att ha överlevt en narcissist.

Jag gjorde samma sak när jag fick min bipolära diagnos. Jag identifierade mig med den, nästan in absurdum. Det tog rätt många år innan jag började se skillnad på diagnosen och mig själv. Nu har det tack och lov bara gått ganska precis ett år sedan insikten om att mamma var just en narcissist, vilket gör det möjligt för mig att inte stagnera ytterligare i den här bilden av mig själv som ett offer för min mammas narcissistiska uttryck.

Så ok.

Jag har överlevt narcissistisk misshandel från min mamma. Men mamma har varit död i tjugo år. Behöver jag fortsätta vara ett offer för det, eller kan jag kanske vara mig själv?

Den stora frågan där är – vem är jag, i så fall? Och kanske ännu viktigare – vem vill jag vara?

Jag måste fundera lite på det. Delar av den jag vill vara är saker jag inte nödvändigtvis ens har lust att dela med mig av. Some things are allowed to be kept private. Och då menar jag inte saker som till exempel mitt intresse för BDSM, för det hymlar jag inte om även om jag inte heller pratar vitt och brett om det. Näh, det finns annat som känns privat, som jag kanske inte kommer att dela med mig av. Det återstår att se.

En av mina bästa vänner säger att en av de bästa sakerna med mig är att jag är så tydlig med vem jag är. Och på sätt och vis är jag nog det. Jag är väldigt specifik i hur jag presenterar mig visuellt, i fråga om hur jag klär mig, vilka färger jag använder, vilka smycken jag bär, piercingar och tatueringar och så vidare.

Frågan är ju bara vem jag faktiskt är? Vem är jag bakom mina kläder, mina smycken, mina piercingar och tatueringar?

Under mitt liv har jag i omgångar – framför allt som barn, tonåring och ung vuxen, haft föreställningen att jag är så tråkig och ointressant. Det tror jag inte – längre. I alla fall inte för rätt människor. Men jag blir ju lätt uttråkad, till exempel, och vet med mig att jag har höga förväntningar på både mig själv och andra. Det mesta i mitt liv består av tidsfördriv, inte någon direkt mental utmaning. Men jag vet också med mig att det mesta som roar och utmanar mig är sådant som de flesta tycker är rätt trist. Eller också angriper jag mina intressen på ett sätt som ter sig märkligt för andra insatta.

Det enda jag med 100% säkerhet kan säga är att jag vill vara vuxen. Jag vill vara min ålder. Jag vill vara förmögen att hantera mitt liv och allt som händer däri (även om det inte händer särskilt mycket, delvis pga att jag är sjukpensionerad, dels pga Covid).

Det jag med lika många procents säkerhet kan säga är att jag inte vill vara ett vuxet litet barn som beter sig lika omoget som vilken narcissist som helst.

Jag vill också vara en hel, stabil person med möjligheter att välja fritt hur jag vill leva mitt liv. Jag vill kunna välja vart och hur jag bor, hur många och vilka jag vill dela mitt liv med och hur många fyrbenta jag vill ha i mitt liv. Det vore också roligt att vara en person som klarar av att känna sig uppskattad, attraktiv och älskad. Jag vill kunna leva i nuet, och njuta av ögonblicken. Och jag vill kunna vara generös – både med min person och med min ekonomi.

Det finns många sätt att beskriva vem jag vill vara. Det här är bara ett av sätten, märker jag. Jag får återkomma till fler sätt så småningom, när jag funderat lite. Men jag måste erkänna att jag gillar bilden av den person jag just beskrivit.

Men jag ska ta tag i det här. Jag är ju redan en person – uppenbarligen. Men jag vill hitta en formulering om vem jag är, för mig själv, om inte annat.