Är det något jag varit livrädd för så länge jag kan minnas, så är det att bli som min mamma. Min pappa har under hela mitt liv anklagat mig för att vara som mamma, och inget av sätten har varit på den positiva sidan. Men häromdagen fick jag en insikt, och som det känns just nu tror jag att den tog skruv.
Min mamma kunde inte ta hand om sina barn. Hon kunde inte ta hand om sig själv. Hon kunde inte ta hand om sina relationer. Och hon kunde inte ta hand om sitt hem. Hon var i hög grad en samlare, även om jag sett tusen gånger värre exemplar på tv. Men hemma hos mamma var det prylar precis överallt. Golven var så täckta att det var gångar man fick tränga sig fram på. Hennes badrum luktade så äckligt att det knappt gick att stå ut därinne. Jag skulle aldrig sätta min fot i hennes badkar.
När jag var yngre var jag rätt duktig på att ta hand om mitt hem. Jag storstädade en gång i veckan. Köpte en bukett blommor och hade på bordet. Men så blev jag superdålig, och det där rann ut i sanden. Numer får jag skatta mig lycklig om jag orkar dammsuga när det börjar behövas och inte när det varit akut en vecka eller två. Storstädning är något jag glömt innebörden av, mer eller mindre.
Men som sagt var. Häromdagen fick jag en insikt, och den fick mig att hoppa till.
Jag är inte min mamma.
Nej, jag är inte min mamma. Men sedan många år tillbaka har mitt hem reflekterat en sida av mig som får mig att tänka på mamma och hennes hem. Mitt hem är tack och lov inte lika fullt med prylar (även om jag har alldeles för mycket grejer och alldeles för lite förvaringsmöjligheter), men är det något jag konstant skäms över är det hur o-skurat mitt hem är. Mitt kök ser förjävligt ut. Mitt badrum likaså. Dörrkarmar, golvlister, fönsterbrädor och så vidare – förjävligt.
Varför?
För att jag inte har energi, ork eller lust att städa på det viset. Det är sjukligt tråkigt, och det tar emot något alldeles förskräckligt bara vid tanken på att göra det. Plus att när det så sällan görs blir det så mycket mer när man väl gör det, och då blir det jobbigt bara därför.
Men – jag vill verkligen inte vara min mamma. Och när insikten om att mitt hem åtminstone delvis påminner om mamma fick jag snudd på skrämselhicka. Det var inte alls en rolig tanke, och den fick mig att känna ett visst behov av att förändra det.
Så vi får se om och när jag lyckas ta mig igång med det projektet. Tyvärr är det dessutom så att min lägenhet är så vansinnigt sliten och nedgången att det är svårt att göra det fint, oavsett hur mycket man än städar, putsar och fejar.
Dessutom ska kommande vecka bli sådär löjligt snorvarm, på det där sättet som jag verkligen inte klarar av. Och när det gäller mig så är det en rimlig ursäkt och förklaring till att låta bli. Min kropp går ner i överlevnads-mode i högre värme än typ max 22 grader. När det blir över 25 grader varmt inomhus klarar jag knappt av att överleva.
Men – värmen kommer inte att bestå i all evighet (även om det med all största sannolikhet kommer att kännas så i perioder under sommaren). Om inte annat får jag göra något litet här och där, och så ta skurstädandet till hösten när temperaturen återgår till normala nivåer.
Och är det något jag verkligen skulle uppskatta, så vore det att dels ha ett hem som är så fint och välstädat det kan bli (särskilt med katt och hund), och att vara en person som ser till att det är och förblir så. Det finns inga garantier för att jag kommer att lyckas, men det vore förjävla trevligt om det blev så.
Jag har i – faktiskt det mesta, tror jag, lyckats ta mig förbi skulden och skammen över att “vara som mamma”. Det här med hur man tar hand om sitt hem är nog den, mig just för tillfället veterligen, det sista som på något sätt skulle göra mig lik henne.
Och oavsett om det gör mig lik henne eller ej, så är det något jag i princip konstant skäms för. Att inte hålla mitt hem snyggt och välstädat. Jag är 45 år gammal, liksom.