De senaste dagarna har jag noterat något hos mig själv jag inte gillar. Jag är rädd. Inte sådär så jag har ångest – inte den typen av rädsla. Mer som i; jag har en underliggande rädsla för lite olika saker, och just nu är det delar av den som gör mig arg.
Det finns lite olika saker jag är rädd för. Ja, bortsett från min rätt extrema ormfobi och min höjdskräck, vill säga. De flesta av de här sakerna kommer från att ha växt upp med framför allt min narcissistiska mamma, och jag tänkte berätta lite om ett par av dem.
Vem är inte rädd för att bli övergiven? Det här är ett av skälen till att jag fortfarande är singel vid 45 års ålder, och att jag aktivt väljer att inte komma folk alltför nära. Jag vill det, men jag törs inte, eftersom jag är rädd att bli övergiven. Den här känslan kommer från både mamma och pappa, faktiskt. Men mamma är den där hotet om att bli övergiven aldrig var uttalat men alltid närvarande. Pappa övergav mig på många sätt, men jag är nog ensam om att ha den upplevelsen. Värt att notera är också att de här känslorna är kända och upplevda ur ett (litet) barns perspektiv.
Är det något jag är rädd för, är det att göra eller vara fel. Det här är definitivt något som härrör från min mamma. Att växa upp med en narcissist, särskilt en dold sådan med dess offermentalitet och martyrskap, innebär att ständigt tassa runt på tå och oroa sig för om/när/hur man ska göra fel och orsaka ett vredesutbrott och den tysta, sårade ryggen. Det här är en del av vad som spökar just nu – jag har några nya sammanhang som eventuellt är på väg in i mitt liv, och jag är livrädd för att göra fel.
En annan sak jag är väldigt rädd för att bli fråntagen det jag har. Det handlar mest om materiella ting – min mamma hade en tendens att se alla våra (jag och mina syskons) ägodelar som hennes, eftersom hon hade köpt dem. Alltså var de hennes att ta ifrån oss närhelst hon hade lust, bara för att hon kunde.
Det, kombinerat med de år jag var i som sämst skick och precis allt togs ifrån mig eller var nära att tas ifrån mig, har skapat en föreställning om att jag inte förtjänar att ha det jag har. Under åren som följde var det många situationer som uppstod där man kan dra många liknelser, av diverse rutiga och randiga orsaker. Just det här har jag faktiskt inte reflekterat över tidigare – jag insåg det alldeles precis nyss.
Sådär på rak arm, nu när jag tänker på saken, är det nog de här sakerna jag är mest medveten om just precis nu. Att bli övergiven, och att vara/göra fel. Detta är återkommande, kontinuerligt genom mitt liv, och det ligger oerhört djupt. Det är ingenting jag får hjärtklappning och ytlig andning (ångest) av till vardags, men rädslan är mer eller mindre ständigt närvarande.
Ibland tar det eld ordentligt, särskilt det här med att vara/göra fel. I min bok har jag beskrivit det rätt väl, just när det slår till så jag inte kan kontrollera varken känslan eller hur jag reagerar/agerar på den. Tack och lov sker det nästan aldrig numer – men ändå. Även på lägre volym är det väldigt påfrestande.
Min spontana reaktion på det mesta jag har beskrivit är att bli arg. Nu råkar jag av många skäl vara expert på att dölja mina känslor, så jag har svårt att föreställa mig att någon faktiskt skulle hålla med mig. Men de senaste veckorna har jag sett en tendens hos mig själv att jag djupt, djupt under ytan är – arg. Det är som att jag blir arg i förskott, och dessutom går in i försvarsställning av anledningar jag inte riktigt förstår mig på.
Det skulle kunna bero på att jag har ett par nya sammanhang på gång, och är rädd för att de antingen inte blir av, eller att jag ska bli avvisad. Jag är livrädd för sådant. Och så blir jag arg i stället.
Och den här typen av att vara arg innebär inte att gå runt och skrika och vråla. Nej, för mig betyder det mest det där med försvarsställning, och behovet av att försvara mig redan innan någonting händer.
Jag vet inte om det här har att göra med det senaste årets isolering, och att jag helt enkelt blivit dum i huvudet av den, eller om det är något annat som spökar. Det enda jag vet är att jag märkt den här tendensen hos mig själv, och jag gillar den inte. Jag gillar inte att känna mig vare sig rädd eller arg, eller att jag måste försvara mig. Det är så sjukligt jävla tröttsamt. Det är också otroligt tröttsamt att den här ilskan (framför allt) pyser ut på ställen, i sammanhang och relationer där den inte alls hör hemma. Jag blir sur, grinig och lättretlig på saker som inte har med saken att göra, och så vet jag inte hur jag ska bära mig åt för att vända det till något bättre i stället.
Och min spontana reaktion på de här känslorna (bortsett från att bli arg) är att jag tror jag måste vara lite mamma åt mig själv ett tag. Att min inre mamma måste ta hand om mitt inre barn och säga att jag inte kommer att överge mig själv, att det är ok att vara rädd men det kommer att gå över, att ingen har rätt att ta mitt liv, mina relationer och så vidare, ifrån mig.
Ska nog börja med det redan idag.
…
I övrigt kan jag berätta att jag nu är färdigvaccinerad mot Covid-19 – utan biverkningar, dessutom. Jag tog min första spruta av Astra Zeneca för tre månader sedan, och i torsdags fick jag min andra. Någon vecka innan det fick jag brev från regionen om att jag kunde välja ett annat vaccin, men då skulle jag fått boka om tiden – och jag ville faktiskt bara bli färdig med det. Risken att drabbas av blodproppar är försvinnande liten, så jag bestämde mig för att köra på.
Relevansen i det här inlägget är att nu när jag är färdigvaccinerad blir det lättare att våga ta bussen upp till psyk för att påbörja terapi. Men å andra sidan; nu är det sommar med tillhörande semestrar, så i meddelandet jag skickade till psyk skrev jag att jag gärna väntar till efter semestrarna eftersom det känns onödigt att börja en terapi för att sedan göra uppehåll på flera veckor.
Vi får se hur det går. Nu är i alla fall bollen i rullning. Jag ska faktiskt också, när det väl blir dags och av, ta upp frågan om jag verkligen har bipolär sjukdom eller om min problematik kan anses bero på min uppväxt (uteslutande, alltså). Jag är personligen böjd att tro på det sistnämnda, men jag är inte den som sätter diagnoser.
Och för att skvallra ännu lite mer; jag tränar fortfarande yoga varje dag, och det sker förändringar hela tiden. Den senaste veckan har jag drömt mer (inklusive mardrömmar) än jag kan komma ihåg att jag gjort på åratal sammanslaget. Jag är rätt övertygad om att det har med yogan att göra, men jag vet inte hur. Kul är det, i alla fall.