För att fortsätta lite på inlägget jag skrev här för någon dag sedan, om tillit och närhet. Idag tänkte jag fundera lite omkring graden av läskighet att låta någon lära känna en, om en meme jag såg på Facebook idag, och konflikten som uppstår mellan behovet av bekräftelse och behovet av att inte utsätta sig för fara.
Memen här ovanför hittade jag på Facebook (okänd källa, delad av Gothic-Hats). Jag kan nästan känna mig lite provocerad av den. Jag förstår ju meningen med den, och tanken är onekligen väldigt fin. Men för mig, uppväxt med de föräldrar jag har, blir det här.. helt fel. Mamma som förmodligen utan att ens vara medveten om det, förgjorde alla oss barn om och om och om igen. Pappa som ställde orimliga krav, som hela tiden kommenterade om än det ena, än det andra, och inget av det var bra.
Det lägger inte grunden till tillit, om man säger så. Snarare tvärtom. Jag var inte fullt lika rädd för det här när jag var yngre. Men det är många år sedan jag befann mig i en kärleksrelation. Jag har vänner jag står nära, men det är inte riktigt samma sak som att dela livet med någon, att dela känslor, tankar, förhoppningar, drömmar, fasor, rädslor och så vidare. Och nu, vid 45 års ålder, är det någonting jag längtar efter – och är skiträdd för.
Och jag menar inte enbart att dela tankar och känslor. Jag tycker tanken på att någon vet hur jag ser ut när jag sover är asläskig. Att någon vet hur zombieliknande jag ser ut när jag vaknat, hur lång tid det tar för mig att bli medveten och kunna föra någon slags konversation. Att någon vet – allt. Det är sjukligt läskigt.
Samtidigt har jag ju det där behovet av bekräftelse. Jag som växt upp utan rätt sorts bekräftelse från mamma, och en pappa som ansett att det man gör är viktigare än det man är. Mitt bekräftelsebehov ser lite olika ut i omgångar, och varierar i styrka. Periodvis är det extremt och skitjobbigt att hantera, medan det under andra perioder är mer av en längtan efter att känna mig viktig för någon.
Mitt bekräftelsebehov får mig ibland att fundera över om jag kanske skulle ge mig på att starta en Youtubekanal om något som ligger mig varmt om hjärtat. På det där sättet somliga gör, så att de faktiskt kan försörja sig på det. Men jag är rädd för det också. Med tanke på hur samtalsklimatet på Internet och framför allt sociala medier (och vad är inte sociala medier, these days?) och hur lätt i princip varenda kotte har att ge enorma mängder kritik, särskilt till den som inte tycker likadant som en själv – så har jag ingen större lust att försätta mig i en situation där jag riskerar att utsättas för en massa skit, helt enkelt.
Det här är knepigt, i alla fall för mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. I brist på bekräftelse från mamma, var det pappa som fick stå för den biten. Jag har lutat mig mot pappa i hela mitt liv, tills han dog (eller ja, något år innan). Han fick bekräfta att mina åsikter om radvis med saker var ok, när jag var barn och tonåring fick han berätta för mig “hur jag är” eftersom jag inte visste det själv. Jag behövde honom för att kunna stå upp.
Nu lever han inte längre, och medan jag å ena sidan har lärt mig att stå upp på egna ben är det fortfarande svårt för mig att bibehålla den där känslan av att finnas, om och när jag inte har någon att spegla mig i. Jag är på många sätt tacksam för sociala medier, eftersom de ger möjligheten att ha kontakt med folk även på avstånd. Men det är inte samma sak som att mötas i verkligheten och speglas där.
Så hur tusan bär man sig åt när man vill ha någonting, men samtidigt är skiträdd för att ha det? Jag vet inte. Och så är det dessutom Covid-19, så det där med att lära känna nya människor är ju inte det lättaste.
Blesh.