Det här med isolering på grund av Corona suger verkligen. Det har varit relativt lugnt ett tag, men nu är det ett par veckor sedan jag träffade någon utöver min och min hunds återkommande playdate med en kompis och hennes hund. En person plus hund, en gång i veckan, under någon timme.
Det är alldeles för lite socialt umgänge för att jag ska känna mig ok. Normalt sett träffar jag min boendestödjare en gång i veckan, men hen har av olika skäl varit frånvarande de två senaste veckorna. Alltså har det inte blivit något som helst umgänge, utöver hundarnas playdates – och det räcker inte riktigt.
Alltså, jag vill verkligen inte framstå som gnällig, för jag älskar att vara ensam. Jag har ett enormt behov av ensamtid och de rutiner jag satt upp för att mitt liv ska fungera (vilket somliga säkerligen skulle ha många och långa åsikter om). Men det finns gränser för hur långa tidsperioder det känns ok att vara själv. Jag har bott i min lägenhet i alldeles för många år och jag känner varenda skrymsle av den alldeles, alldeles för väl. Jag älskar och avgudar mina djur, men alla har behov av att umgås med sin egen sort – så även jag.
Och det blir fanimej ensamt. Jag är så uttråkad så jag smäller av, trots att jag fyller min tid med tv-serier, stickning, sömnad, hundpromenader, gos med katten, bloggande – men det är ungefär så långt det går. Och det går på repeat, hela tiden. Om och om igen. Plus att jag tvättar händerna. För mig som går hemma ensam – tja, jag tvättar händerna när jag varit ute med hunden (och när jag varit på dass). Men ändå – händerna tvättas för säkerhets skull, även om jag fått min första vaccinationsspruta för Covid-19.
Det som är riktigt jävla obehagligt med det här är att jag känner mig dummare och dummare för var dag som går. Och då menar jag dum som i ointelligent. Korkad. Det känns som att min hjärna degraderar och förfaller på grund av frånvaron av socialt umgänge och mental stimulans.
Jag smäller tamejfan av. Och jag tycker inte om bilden av mig själv som korkad. Det är liksom inte jag.
Det är inte heller nödvändigtvis jag att gå runt och känna mig tråkig. Jag har vänner jag inte träffat på länge, och jag har ännu fler bekanta jag inte träffat på ännu längre, men jag sitter här och blir låg och övertygar mig själv om att jag är så tråkig att ingen har något utbyte av att träffa mig. Och jag känner verkligen så. Jag går in mer och mer i mig själv, jag måste nästan harkla mig för att säga något till mina djur, för att jag inte pratar särskilt ofta (utöver, förvisso relativt regelbundna telefonsamtal), min tankevärld blir mindre och mindre – och det är fruktansvärt obehagligt.
Jag har inget emot att leva ensam. Fast i sådana här tider märker jag att det inte vore så dumt att ha någon att leva med. Om inte annat bara för att ha någon form av mentalt tuggmotstånd. Någon att diskutera politik med. Någon att berätta saker för. Någon att ha sällskap av och med. Att ha någon att känna sig smart, snygg, attraktiv, efterlängtad, saknad och så vidare, med. Och att känna samma sak tillbaka. Någon jag kan vara en alldeles fantastisk version av mig själv tillsammans med.
Nu finns det säkert någon som vill argumentera för att det där går alldeles utmärkt att göra och känna helt på egen hand, och det är förvisso sant. Jag är betydligt bättre på det nu än jag var för bara ett par, tre år sedan. Men det förtar inte det faktum att jag är människa och har behov av andra människor. Utan människor omkring mig har jag svårt att känna att jag finns, att jag existerar. Jag behöver ha folk att spegla mig i för att veta att jag är fysisk. Det kan säkert låta jättemärkligt, men så är det.
Så just precis idag och sedan kanske ett par veckor tillbaka, mår jag lite sisådär. Inte tillräckligt illa för att vara deprimerad, men låg nog för att det ska vara kännbart och obekvämt.
Och jag tycker inte alls om det.