selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Av någon anledning satt jag och funderade på relationer, och fick en intressant insikt. Den är egentligen inte ny, men den slog mig mitt i mellangärdet och gav mig en sån där aha-upplevelse. Jag tänkte skriva lite om det idag – det här med närhet och tillit, och varför jag tycker att det är så sjukligt läskigt och helst håller mig så långt ifrån det, som det bara går.

Ni som levt med en narcissist, oavsett färg och form, vet att en sådan tar reda på alla svaga punkter för att sedan exploatera, underhålla sig med, förstöra, och så vidare. Att dela med sig av sina innersta hemligheter till en narcissist är fullständigt livsfarligt – och jag menar det. Det kan inte komma något gott utav det, och gör man det får man lida för och av det på ett eller annat vis, under resten av ens liv.

Mina föräldrar, varav mamma var min narcissist, har på olika sätt och av olika skäl brutit sönder mig. Mamma var på sitt narcissistiska vis, och pappa envisades med att konstant anklaga mig för att vara en kopia av min mamma. Det kryper långt innanför ens innersta kärna och tär. Faktiskt tär det så man kan bli fullständigt galen, och samtidigt totalt oförmögen att göra något åt det.

För mig är det här att vara nära någon. Jag har inte lärt mig att vara nära någon på något annat vis. Jag har ingen aning om hur det fungerar att ha tillit till en annan människa. Inte sådär som somliga verkar ha. Jag fattar liksom inte hur man bär sig åt. För mig är det fullständigt normalt att bli känslomässigt invaderad på ett eller annat sätt, och att dessutom acceptera det.

Och det var här någonstans jag insåg att jag verkligen saknar den förmågan. Jag skulle vilja kunna, veta och förstå hur man bär sig åt för att ha den där tilliten till någon annan. Att låta sig vara nära utan att vara rädd. Att våga dela med sig av sig själv, sådär som folk gör, och inte behöva vara orolig för att det man delar utnyttjas på ett eller annat vis. Men jag vet verkligen inte hur man gör. Och det är väl därför jag gömmer så mycket bakom lås och bom.

Nu låter det som att jag inte litar på något. Det gör jag i och för sig inte heller, men jag har vänner som står mig betydligt närmre än de flesta. Men till och med där tror jag att jag döljer delar av mig själv. Jag liksom väljer aktivt att inte vara närvarande till den grad att det där med att dela sig själv till den graden, blir aktuellt. Och det känns förjävla trist. Det vore otroligt trevligt att kunna känna den tilliten till åtminstone en människa.

Det är asdrygt att gå runt och vara rädd på det här sättet. Rädslan i sig är inte nödvändigtvis på det viset att jag går runt och är konstant orolig. Mer så att jag väljer att inte stå någon nära av rädsla för att bli utnyttjad, att bli lämnad, att känna mig bortvald och oviktig.