Jag har börjat träna yoga. Hemma, framför Youtube. Yoga with Adriene, för den som undrar. För en dryg månad sen blev jag utmanad av en av mina bästa vänner på att träna dagligen i 31 dagar (hela mars). Jag antog utmaningen, och när det var några dagar kvar utmanade jag henne på 100 dagar till. Herregud. 😀
I skrivande stund har jag tränat yoga varje dag sedan 1 mars. Det här är något jag gått och funderat på till och från i ett antal år. För ett par år sedan började jag lite smått varannan dag, men som allt annat i träningsväg rann det ut i sanden efter ett tag. Men den här gången bestämde jag mig redan från början att jag ville att det ska bli bestående över lång tid, jag ville att jag skulle vilja fortsätta, och att i stället för att bli överväldigad av att jag inte kan, göra det lätt för mig så att jag faktiskt vill vidare.
Sagt och gjort; jag letade rätt på nybörjarpass – och när jag säger nybörjare, menar jag superdupernybörjare. I kanske 10 – 14 dagar gjorde jag pass som var kanske 5 – 15 minuter långa, inte för att faktiskt superduperträna, utan för att faktiskt göra det överhuvudtaget. Efter ungefär två veckor kände jag mig redo att testa ett pass på cirka 20 minuter. Oj, vad jobbigt det var – fast faktiskt mindre jobbigt än jag trodde. Visst, jag är otränad och osmidig som en död elefant, men som tonåring ägnade jag mig åt dans under ett par år, och det hjälper till en hel del trots att det var så länge sen. Några av övningarna tog det mig några dagar innan jag ens kunde genomföra dem, men jag tog mig igenom hela passet. Varje dag.
Efter den veckan drog jag till ordentligt och började göra ett (också nybörjar-) pass på ungefär 40 minuter. Det går sakta, och övningarna är i princip exakt desamma som i 20-minuterspasset – det är bara lite längre tid. Det har jag pysslat med nu i en veckas tid (varvat med 20-minuterspasset ett par dagar när jag var trött och trög i kroppen), och nu börjar det märkas.
Vissa saker har jag svårt att göra. Övningar som kräver väldigt böjda knän funkar inte riktigt, eftersom jag har ett vansinnigt stelt höger knä. Jag kan inte sitta i skräddarställning, till exempel, för knät vägrar böja sig såpass mycket som det behövs. Men vid sådana tillfällen hittar jag andra alternativ i stället. Däremot har ömheten utanpå knäna (när jag står på alla fyra) gett med sig i väldigt hög grad, och det hade jag inte förväntat mig. Yogamattan jag investerade i har nog hjälpt en hel del där, gissar jag.
Men för att relatera till rubriken på det här inlägget. Fokus och närvaro.
Jag har ju skrivit en del om det här med att dissociera. Känslan av att kropp och själ inte hänger ihop, utan är två separata delar. Det är oerhört obekvämt när det är aktivt, och det kan hålla i sig rätt länge om jag har otur. Att träna yoga – tja, nu har jag ju inte gjort det så länge, men min förhoppning är att det på sikt ska ge mig en bättre närvaro i kroppen. Att faktiskt träna yoga, ja, då är jag så illa jävla tvungen att vara närvarande där och då, om jag vill göra det så rätt jag kan, och helst inte skada mig under tiden (vilket jag är oerhört noga med).
Småsaker som kanske inte låter så stora, men som är stora för mig – jag har haft stora koncentrationssvårigheter under ett antal år när det gäller läsning av böcker. Skitirriterande, med tanke på att jag älskar att läsa. Jag fick en drös böcker i födelsedagspresent, och har läst två av dem. Bara en sån grej är jättestor för mig. Jag har några böcker kvar att läsa, men förhoppningsvis kommer jag att klara av dem också.
Sen finns det andra saker som händer, som har väldigt lite med det mentala att göra. Jag är som sagt var fruktansvärt otränad. Den enda motion jag får är när jag är ute med hunden, och han är tonåring och dryg så det blir inte några promenader i rask takt utan avbrott, minsann. Men alltså, nu med yogan – dels märker jag hur jag blir starkare för varje dag (och jag ljuger inte – en övning jag inte klarade att göra ena dagen, fixade jag dagen efter), dels blir jag smidigare för var dag. Dessutom har jag blivit av med stora, stora delar av den kroniska värk jag dragits med sen jag var tonåring. Nu finns det fler förklaringar till det, men ändå. Till exempel, och framför allt, värken i nacken och axlarna.
Och något som jag började reflektera över för några dagar sen – jag behöver prova mer kläder för att se om det faktiskt är så eller om jag bara låtsas, men jag tycker att framför allt byxorna börjar bli stora i midjan. För mig som socker- och matmissbrukare med tillhörande övervikt, är det helt otroligt fantastiskt. Jag tror inte att någon annan nödvändigtvis ser det, men bara att jag känner det är skitroligt. Och det ger mig hopp om framtiden. Jag är inte säker på att jag de facto kommer att gå ner i vikt, men kan jag forma om kroppen så att den blir mer proportionerlig är jag asnöjd.
Tänk er – allt det här och mer därtill efter en dryg månad med yoga dagligen. Bara ett par veckor med “riktiga” pass. Hur häftigt kommer inte det här att vara när de här 100 dagarna är slut (10 juli, om jag inte missminner mig)? Hur stora kommer byxorna att vara i midjan då? Kommer jag att behöva investera i nya bh’ar? Jag har satt köpstopp på tyg, eftersom jag insåg att det är helt onödigt att sy mer nya kläder just nu eftersom min kropp med all största sannolikhet kommer att förändras. Jag ska sy upp det jag har, främst till sommarkläder, men inte mer tyg på ett tag.
Alltså, förstår ni att jag är så löjligt nöjd? ♥ Jag, som aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig att jag faktiskt skulle få arslet ur och komma igång med något sånt här. Men en kompis sade till mig en gång för många år sen att vissa saker måste sägas vid rätt tillfälle. Och det här var verkligen rätt tillfälle för mig, att bli utmanad på det här överrumplande viset. Bara det att jag investerat i en yogamatta, bara ett par veckor in i utmaningen. 😀 Helt jävla otroligt.
YOGA, FTW! ♥