Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Det här är något jag tack och lov inte behövt uppleva i någon högre grad på rätt länge, faktiskt. Minns inte riktigt senast jag hade en längre period (mer än en kväll eller så) när jag gick runt och kände mig avig, just. Tidigare idag funderade jag på hur tusan jag skulle beskriva tillståndet, och just ordet avig dök upp – och passar precis.

Mest känns det som en light-variant av det tillstånd jag beskriver i min bok, när det enda som händer i skallen är att hjärnan vrålar ordet FELFELFELFELFEL i gigantiskt typsnitt, fetstilat, tungt och svart, blinkandes – och stundvis i neonfärger. Just den känslan är fullständigt vedervärdig att ha, och det här är långt ifrån så illa. Men det är en konstant naggande känsla av att ha gjort fel, att vara fel, men på väldigt låg volym.

Vilket dock är nog så störigt. Det gör också att jag går runt med en känsla av att inget blir som jag vill. Att allt jag vill rinner mig ur händerna.

Fast – och det här är ju en lite småkul twist på det hela. Det kommer också med känslan av att jag är på väg in i något nytt, så faktum är att ingenting av det som gnager i bröstkorgen just nu med nödvändighet måste vara dåligt.

Bara avigt. Vilket är störigt så det räcker. Det känns som att jag har trasslat in mig i en tröja och inte hittar ut. Ni vet, sådär som det kan bli ibland när man inte hittar huvudöppningen och nästan får panik för att man inte får luft. Fast utan paniken. Bara avigt. Jätte-avigt.

Jag vet precis exakt vad det beror på, och mitt i röran i skallen är jag ändå tacksam över att jag kan hitta andra saker att vara tacksam för. Saker att frigöra mig ifrån. Saker att ta in i mitt liv.

Jag gillar verkligen inte att gå runt och känna mig avig på det här viset, men för en gångs skull är jag ändå glad över just det där med att hitta tacksamhet och saker att se fram emot när jag väl kan lämna avigheten bakom mig. Shit happens, och om jag jämför med hur jag varit förr är jag ett under av självkontroll och mognad idag. Därmed inte sagt att jag är perfekt eller färdig – far from it. Men jag gläder mig åt att se att även jag har förmågan att utvecklas, och dessutom lite snabbare och mer effektivt ta mig igenom såna här faktiskt rätt fåniga känsloutbrott. Framför allt är jag glad att jag inser att jag inte kan ta någon genväg, utan att jag måste igenom dem. Jag kan inte automatiskt tänka bort dem, utan jag måste gå igenom hela alltihopa och ta mig ut på andra sidan avbrottet.

Och med det sagt tänker jag hålla tummarna för att min avighet ger sig så snart som möjligt så jag kan fokusera på annat som trots allt är mycket roligare.

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet